Låtsats att det här hade hänt någon sommar i Sverige: en busschaufför hade avvisat en kvinnlig passagerare för att han uppfattade henne som för lättklädd. Låtsats att det efteråt hade bildats två opinionsläger: å ena sidan de som välkomnade denna åsikt om att kvinnor bör klä sig på ett visst sätt i offentligheten och å andra sidan de som fördömde en sådan åsikt.
De som hade försvarat busschaufförens agerande hade gjort det genom argument för varför det är bra att kvinnor inte uppträder alltför lättklädda; de som hade fördömt hans agerande hade gjort det utifrån argument om varför det är bra att kvinnor klär sig i shorts och linne. I så fall skulle vi ha fått en politisk diskussion om konservativa respektive progressiva åsikter.
Inget läger diskuterade handlingen
Nu vet vi ju att den här händelsen med busschauffören verkligen har inträffat – men att de två opinionslägren efter händelsen inte såg ut som jag skissade dem ovan. I stället såg de ut så här: ett läger sa att det var för att busschauffören var muslim som han agerade som han gjorde och så här blir det när vi tar emot muslimer i Sverige. Det andra lägret sa att det är rasistiskt att anta att mannen var muslim och att det var därför han agerade som han gjorde.
Bussbolaget gick senare ut och förklarade att det inte förelåg några religiösa motiv bakom chaufförens agerande. Det första lägret gjorde sig alltså skyldiga till ett faktafel, men som många påpekade så spelade det inte någon roll – berättelsen om chauffören hade ändå fyllt sin funktion som ett inlägg i invandringsdebatten. Slutsatsen kunde bli: de invandringskritiska – eller om vi vill kalla dem rasister – bryr sig inte om fakta.
Och det må vara sant, men ett annat faktum kvarstår likväl: mannen agerade som han gjorde, oavsett vilka hans motiv var. Och inget av lägren diskuterade själva handlingen som handling, utan vi diskuterade invandringsfrågan.
Materiell konfliktlinje uteblir
Att det blev så här beror på att den grundläggande konfliktlinjen i det nuvarande politiska dagsläget har dragits i värderingsfrågor i vid mening (det som brukar kallas för Gal-Tan-axeln, där Gal står för grönt, alternativt och libertarianskt och Tan för traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt). Och inom dessa värderingsfrågor går konfliktlinjen mellan pro-invandring och anti-invandring.
Båda sakerna hade kunnat vara annorlunda. Vi hade kunnat ha haft en konfliktlinje i materiella frågor i stället, mellan arbete och kapital (det vill säga den traditionella vänster-höger-axeln).
Att vi inte har det beror till stor del på de senaste decenniernas framgångar för ”den enda vägens politik”, där tidigare offentliga verksamheter har privatiserats och där den globala konkurrensen om arbetstillfällen har inneburit förbättrade villkor för arbetsköparna och försämrade villkor för arbetssäljarna. Denna politik, lanserad av högern men så småningom accepterad även av socialdemokratin, innebar ju i praktiken att det som stängdes var andra vägars ekonomiska politik.
Förutsägbara läger
Exit: höger-vänsteraxeln. Entré: Gal-Tanaxeln. Men även om det politiska klimatet rör sig inom den senare, alltså kretsar kring värderingsfrågor, skulle konfliktlinjen ha kunnat vara annorlunda dragen. Inte mellan pro invandring kontra anti invandring, utan mellan konservativa respektive progressiva åsikter och handlingar.
Lägren som nu uppstod efter busschaufförs-händelsen var, som många också har påpekat, förutsägbara. Problemet som jag ser det är inte så mycket förutsägbarheten i sig, som dess innehåll. Om vi på ett i och för sig lika förutsägbart sätt hade diskuterat konservatism kontra progressivitet hade likväl mycket varit vunnit. Om vi hade struntat i människors ursprungsländer och religiösa uppfattningar och bara intresserat oss för människors själva handlingar och åsikter. Om det politiska läget hade varit sådant hade vi haft större möjligheter att få ett klimat av de rena argumentens politik.
Skulle missgynna SD
I ett sådant klimat skulle inte allting mynna ut i en diskussion om invandring, vilket i sig skulle missgynna Sverigedemokraterna som ju har utvecklats alltmer till ett i ekonomiska frågor vanligt högerparti. Dessutom skulle det göra det svårare att se ”invandrare” som en enhetlig grupp som ställs mot ”etniska svenskar”; i båda grupperna finns ju både konservativa och progressiva åsikter företrädda.
Att diskutera dessa åsikter i stället för dessa människor innebär att ingen reduceras till sitt ursprung. Det är ett slags individualism som vänstern har all anledning att omfamna.
