Det är en bra modell, resultatet är slående: löntagare gynnas mer i Sverige (och i andra länder som har en ­liknande modell), i en internationell jämförelse.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men framgång är inget vi kan ta för givet. Den är, ­naturligtvis, beroende av fackföreningsrörelsens styrka när parterna förhandlar.

Och facket är i sin tur beroende av sina medlemmar, att de bygger rörelsen och inte minst aktivt värvar sina arbetskamrater ute på arbetsplatserna.

Detta är basfakta för alla som någon gång engagerat sig fackligt.

Alla kvinnor som skrivit under #inteförhandlingsbart fattar läget: all skit som kommer ut om facket kommer att användas mot facket och riskerar att försvaga rörelsen i kommande förhandlingar – främst genom medlemstapp till följd av negativ publicitet. Medierna älskar fackliga skandaler, medan det mediala ointresset för den del av rörelsen som faktiskt fungerar är påtagligt.

I ljuset av detta kan vi konstatera att #inteförhandlings­bart är ett betydligt tyngre – modigare – upprop än många av de andra upp­ropen som följt i kölvattnet av #metoo. Varken journalistbranschen, ingenjörerna eller skådespelarna är på motsvarande sätt beroende av goodwill för sin bransch.

Alla de 1 501 kvinnor som nu undertecknat är medvetna om riskerna och har kommit till slutsatsen att det är värt det – för det måste vara nog nu. Vi måste bli bättre, inte bara på arbetsplatserna utan också inom fackföreningsrörelsen, på att förebygga och inte minst resolut ta itu med de omvittnade kränkningarna. Därför måste vittnesmålen fram.

De kränkningar och övergrepp som avslöjas genom #inteförhandlingsbart är alls inte förvånande för den som kan sin feministiska teori.

Övergrepp sker i facket för att facket består av människor i ett samhälle där män fort­farande har mest makt. Men dessutom för att arbetar­rörelsen de facto har en historia av att organiseras framför allt för män av män. De senaste årens pärlband av fantastiska initiativ som jämställdhetsbarometern, rapporterna om makt och kön, de feministiska kurserna, diskussionerna och debattartiklarna förmår inte i ett slag väga upp historien. Vi har en lång väg att gå – men vandringen har startat. Blåslampan är tänd. Och alla de modiga kvinnorna i fackföreningsrörelsen som nu vittnar kommer inte att tillåta att den slocknar.