På alla hjärtans dag 2023, samtidigt som hundra tusentals killar köpte plastiga rosor trots att de tyckte att det var dumt och hundra tusentals tjejer slickade i sig pannacotta från restaurangernas särskilda Valentin-meny trots att de tyckte att det var äckligt, hände något med kärleken i San Francisco.
Sex hjärtekrossade romantiker bestämde sig för att göra uppror mot den Adam Smith-inspirerade kärleksmarknaden genom att stämma bolaget Match group, som ligger bakom flera av världens största dejtingappar. Romantikerna anklagade apparna för att vara ”gameifierade”, alltså designade som beroendeframkallande hasardspel, vilket klingade dåligt med Match groups marknadsföring.
En av företagets största appar har i kampanjer till och med presenterats som att vara ”designed to be deleted”.
De målsägandes stämningsbrev hade kunnat vara skrivet av ett upprört ex. Enligt dem hade Match group utsatt dem för rovbeteende, manipulation och skapat ett påtvingat medberoende. Match group svarade obrytt, likt en kallblodig player som redan gått vidare: ”Det här rättsfallet är löjligt och saknar substans.”
Tinder, Hinge, Grindr, Bumble. Plattformarna med Disney-namn och löften om drömprinsar har fått kritik långt innan rättsfallet i San Francisco. Filosofer har anklagat dejtingapparna för att urholka kärleken och försätta människor i valfrihetsparalys. I skönlitteraturen har de skildrats som helvetet på jorden, en plats fylld av monster, spöken och krossade drömmar. De ensamma männen vittnar inte bara om att de ständigt blir avvisade på apparna, utan också om att plattformarna är orsaken till att de inte har några pengar.
Kulturjournalisten Minna Höggren, som också är en vän till mig, skriver i sin bok ”Kärleksgapet” (utkommer på Volante förlag i september) att 33 procent av alla som använder dejtingappar har upplevt trakasserier eller övergrepp på apparna och att 47 procent har varit missnöjda med bemötandet från företaget när de har rapporterat händelsen.
Alla dessa ansikten och kroppar, i teorin så tillgängliga, bara en liten rörelse med fingret och sen kan exakt vad som helst hända.
De flesta verkar alltså vara överens om att plattformarna är destruktiva för romantiken, psyket och plånboken. Och kanske är det en förklaring till att användandet har minskat de senaste åren. Samtidigt är det, enligt forskningsinstitutet Sensor tower, fortfarande 137 miljoner personer som använt en dejtingapp minst en gång i månaden 2024.
Att helvetet på jorden den senaste månaden besökts av 137 miljoner personer beror dels på att romantikerna har rätt i att apparna är beroendeframkallande. Om du har varit där vet du att det är sant. Alla dessa ansikten och kroppar, i teorin så tillgängliga, bara en liten rörelse med fingret och sen kan exakt vad som helst hända. Bildspråket, stjärnorna, blixtrarna och allt glitter, ”It’s a match!” – vad är egentligen skillnaden mellan Tinder och en enarmad bandit?
Det beror också på att vi är människor, det vill säga kärlekstörstande och patetiska. Inför bekräftelsen är vi alla missbrukare och det är de romantiska företagen djupt medvetna om. Är du en tjej, kommer du troligtvis överösas med komplimanger och kontaktförsök på plattformarna och därför vilja ha ännu mer. Är du en kille kommer du enligt statistiken ha det tuffare och därför, i desperation, skriva in dina kortuppgifter så att du för bara 29, eller 59, eller 179, kronor i månaden, ökar dina chanser att bli sedd och uppskattad.
I min bok ”Testosteron” som kom ut i våras intervjuar jag bland annat en arbetslös man i 30-årsåldern som uppskattar att han lagt hundra tusen kronor på dejtinggapparna, och trots det aldrig har haft en flickvän.
För den sorgliga sanningen är att det inte finns någonting som talar för att apparna gör det mer sannolikt att du träffar kärleken. Det finns massor av statistik i olika versioner som visar att en mycket stor andel av alla som lever i en parrelation har träffat varandra online. Men det finns inga bevis på att dejtingapparna resulterat i att färre personer är singlar. "Vetenskapen finns inte där", sa sociologen Elizabeth Bruch från University of Michigan, som har studerat onlinedejting i ett decennium, till The Guardian tidigare i år.
Tanken på att gå fram till någon på typ busshållplatsen och fråga om personen vill ta en kaffe känns extremt främmande och nästintill psykopatisk 2024
I teorin kan det alltså röra sig om att de som tidigare var bra på att ragga på krogen, på arbetsplatsen, eller i kyrkan, nu använder sina ”skills” på Tinder i stället. Och hur kul och smidigt det än är för dem, så kommer det inte hjälpa de som alltid har haft problem med att träffa någon. Kanske tvärtom.
Bortsett från att dejtingapparna gör många ledsna och fattiga, tror jag att de också gör oss mindre benägna att interagera med varandra i det verkliga livet. Tanken på att gå fram till någon på typ busshållplatsen och fråga om personen vill ta en kaffe känns extremt främmande och nästintill psykopatisk 2024. Att ens titta på en annan person är något många upplever som svårt och läskigt.
Å ena sidan kan man då resonera att det är bra för de socialt förfördelade att dejtingapparna erbjuder alternativa kontaktvägar, som inte bygger på möten i verkligheten. Men samtidigt tror jag att det riskerar att vagga in folk i en falsk trygghet. Vill du ha en riktig relation kommer du förr eller senare att behöva titta på personen du är ihop med, och jag är inte säker på att det kommer bli enklare eller mindre läskigt för att du skjuter upp det.
Möjligheten att möta någon på riktigt, att bli kär på riktigt och utveckla något stort med den personen på riktigt, kanske är större om mötet inte sker på ett mobilspel designat av giriga mångmiljardärer.
Den här sommaren har jag fantiserat mycket om vad som skulle hända om alla bara loggade ut. Och jag är medveten om att det här kommer från en privilegierad position eftersom jag har en pojkvän. Att jag, när jag uppmanar singlar att ta bort sina Tinder-profiler gör precis samma sak som det den lyckliga och hälsosamma ickerökaren gör när hen rycker ciggen ur handen på kedjebolmaren och skriker något i stil med: ”HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT BARA SLUTA!”.
Men det jag menar med att alla borde radera Tinder är inte att alla borde sluta söka kärlek. Det jag menar är att möjligheten att möta någon på riktigt, att bli kär på riktigt och utveckla något stort med den personen på riktigt, kanske är större om mötet inte sker på ett mobilspel designat av giriga mångmiljardärer.
Dessutom hade det kollektiva raderandet, det vill säga bojkotten, gjort världen till en gulligare plats att leva på. En plats där vi var mer öppna och pirriga, där folk log mot varandra från andra sidan baren eller kanske lämnade en liten lapp med sitt telefonnummer sådär som de gör på film.
Det hade kunnat bli de hjärtekrossade romantikernas revansch. Deras fuck you till den gaslightande psykopaten Match group, som försökt lura oss att den vill oss väl genom att erbjuda ett dyrt och destruktivt system som uppenbarligen inte fungerar.
