Oron gäller valdeltagande, antalet blankröster och att inte alla de 470 kandidaterna ska få de 50 procent av rösterna som behövs för att väljas.

– Om 40 procent stannar hemma, röstar blankt eller annullerar sin röst så vore det ett omskakande nederlag för regeringen, säger den socialdemokratiske oppositionsledaren Manuel Cuesta Morúa, som själv förespråkar bojkott av valet.

José Gabriel Barrenechea, en oppositionell journalist från Santa Clara, president Miguel Díaz-Canels hemstad, förslår en annan linje:

– Många är rädda för repressalier om de inte deltar. Men om de bara röstar på en kandidat, istället för på alla, såsom regeringen vill, så skulle det kunna innebära att alla inte når upp till de nödvändiga 50 procenten. Det skulle vara en potent protest.

Ganska försynta förhoppningar, inte minst med tanke på att valdeltagandet i många latinamerikanska länder ofta inte ens kommer upp till 50 procent. Men i ljuset av kubanernas erfarenhet vore det omvälvande och en käpp i hjulet för regeringen.

Bara enhälliga beslut

Under vissa perioder i slutet av 1970-talet kunde man kanske med viss rätta tala om lokala folkmaktsorgan. Men när det gäller val har den kubanska ledningen aldrig varit ens i närheten av en förlust. I lokala val till folkmaktsorganet har det hänt att enstaka kritiker har lyckats ställa upp som kandidater, men de har aldrig blivit valda. Och när det gäller valen till Folkmaktens nationalförsamling har ingen kandidat någonsin representerat något annat än den officiella linjen, även om inte alla varit medlemmar i kommunistpartiet. Det illustreras på ett nästan tragikomiskt sätt av att alla beslut som församlingen fattat sen 1976, då den bildades, med ett enda undantag, har varit enhälliga. Att församlingen bara sammanträder fyra dagar per år, två på hösten och två på våren, uppmuntrar knappast heller till diskussion.

Men risken för att utsättas för någon slags reprimand om man inte röstar har alltid garanterat ett högt valdeltagande, omkring 98 procent. Valdagen har varit en slags stillsam helgdag med uniformsklädda skolbarn som vaktar valurnorna, men som varit helt renons på politisk spänning. Eller ens politiskt innehåll.

På senare tid har det mönstret börjat förändras. Därav ledningens oro. I de val som har hållits de senaste åren – folkomröstningar om ny konstitution och ny familjelag och till kommunala folkmaktsorgan – har valdeltagandet sjunkit markant och antalet blankröster ökat. Den nya tendensen märktes tydligast i de kommunala valen förra året då uppemot 39 procent antingen bojkottade valet eller röstade blankt. I Havanna var det nästan 50 procent.

”Jag röstar på alla”

Rädslan för att den tendensen ska fortsätta har fått den kubanska ledningen att inleda en intensiv kampanj bakom parollen ”jag röstar på alla”. Skolbarn knackar dörr och delar ut flygblad för att få väljarna att inse att den korrekta revolutionära linjen är att rösta på alla kandidater. Det är det mandat regeringen behöver för att kunna bromsa det förtroenderas som redan pågår.

Protesterna som bröt ut de 11 juli 2021 har följts av en rad andra, mindre och mer lokala, men frekventa. Emigrationen har närmat sig dramatiska nivåer med uppemot 300 000 under förra året, varav de allra flesta till USA. Till det kommer varubrist, långa köer och inflation som spätt på missnöjet och utlöst vågor av dåligt humör.

Regimen kan heller inte luta sig mot någon heroisk historia eller hjältemyt. Då och då rycker visserligen Raul Castro fortfarande ut för att stötta. Men Miguel Díaz-Canel har vare sig den historia, karisma eller auktoritet som bröderna Castro hade. I den nya konstitutionen som antogs 2019 skedde en viss decentralisering inom maktens högsta skikt som syftade till effektivisering, men som snarare försvagat Díaz-Canel. Fidel och Raul Castro var presidenter i både statsrådet och ministerrådet. De rollerna har nu tagit över av Nationalförsamlingens president. Bröderna Castro var också regeringschef, men den rollen uppbärs nu av en nytillkommen premiärminister. Presidenten kan dessutom bara väljas i två femårsperioder. Förutom att effektivisera arbetet var syftet att bereda vägen för en ny generation att ta över efter ”den historiska” generation som stod i spetsen för revolutionen.

Hittills har det inte gått så bra. Decentraliseringen har mest bidragit till att begränsa Díaz-Canels manöverutrymme och till en allmän handlingsförlamning.

Ett lågt valdeltagande och ett resultat där inte alla kandidater når 50 procent skulle erodera förtroendet för hela systemet än mer.

Söker sig till Ryssland

Det handlar också om de kubanska ledarnas internationella allianser som allt fler kubaner betraktar med skepsis, och ibland som hot. Det gäller fram för allt uppslutningen bakom Vladimir Putin och Rysslands växande roll på Kuba.

Nyligen publicerade tidskriften Sputnik uppgifter om bildandet av ett Centro de Transformación Economica, Centrum för ekonomisk omvandling, med deltagande av den kubanska centralbanken, olika ministerier och ryska ekonomer, bland annat den grupp som bildades på Putins initiativ för att organisera övergången till kapitalism i Ryssland.

Det hela har presenterats som ett verktyg för att hjälpa Kuba ut ur krisen. Men den kubanske ekonomen Mauricio de Miranda, professor på Javieranauniversitetet i Cali Colombia, ser det mer som en risk och tycker att det är märkligt att den kubanska ledningen söker sig till Ryssland vars övergång till kapitalismen knappast utgör en positiv förebild.

– Det är närmast en förolämpning mot de många kapabla kubanska ekonomer som finns både på universiteten på Kuba och utomlands. De har forskat länge kring den kubanska verkligheten och har förslag på hur man ska kunna ta sig ur krisen. Det enda de behöver är friheten att ge uttryck för sina synpunkter.

Tid för Kubas oligarker

Men den kubanska regeringen är inte intresserad av fri debatt. Det märks också i valet till Folkmaktens nationalförsamling. Det förekommer inga valkampanjer, läggs inte fram några politiska förslag och hålls inga debatter. Kandidaterna som utsetts av den officiella ”kandidatkommissionen” presenteras bara via en kort ganska intetsägande biografi.

De kubanska ledarna brukar beskriva det politiska systemet som ”demokratiskt men av annorlunda karaktär”.

Kanske betyder det att man nu anser tiden mogen att förvandla den kubanska eliten till Kubas oligarker. Kanske inte av ryska dimensioner, men så långt det går.

Om valet på söndag går som ledningen vill, ökar den möjligheten. Om inte, blir det svårare. Något som också borde intressera omvärlden.