Och sedan: en ”ja, ja, det här har kvinnor gjort i alla tider”-förnumstighet från vårdens blåklädda funktionärer och en generad bortvänd blick från människorna ute i världen när jag försöker berätta. Med de bortvända blickarna en sorts skam. Man ska alltså inte tycka att det där var någonting? Med skammen en vrede. Varför i helvete ska en av ens livs mest omvälvande upplevelser förminskas, sopas undan, kanske möjligen få bli en rolig historia om något knasigt man gjorde under inflytande av ofattbar smärta och lustgas?
Det var så. Det var inte alls länge sedan. Under många, många år var förlossningen en privat och pinsam angelägenhet, något som kvinnor pysslade med och därför utan allmänintresse.
(Så som halva befolkningens erfarenheter nästan alltid setts som ett smalt och i grunden ointressant litet specialområde, vid sidan av allt det storslaget universella som män är med om).
Ett ointresse som inte bara är symboliskt, det har återspeglat sig på hur gravt handikappande och ibland rent livshotande tillstånd ignorerats av vården, viftats undan som ”naturliga” aspekter av att vara kvinna, det har varit horribelt (och är det i stor utsträckning fortfarande).
Men så hände något, i alla fall i kulturen. Det smög igång redan tidigare, men 2021–22 exploderade en genre som tidigare varit perifer, ibland uppblossande som under 1970-talets kvinnorörelse, men som aldrig på allvar knuffat sig in i litteraturens mittfåra. Förlossningsberättelserna tog plats.
Det är nästan poänglöst att rabbla titlar eftersom de är så många och i så många genrer. Men Pooneh Rohis ”Hölje” från 2021 stack ut med sin nästan nattsvarta skildring av modersblivandet genom födandet, modern som vägrar bli till trots att barnet tvingat sig ut ur hennes kropp och insisterar på omsorg: ”Mitt i skriket har det somnat. Lagt sig på hennes kropp, över hennes bara bröst. Ett stycke kött i en hög över henne.”
Lite snällare men med en liknande utgångspunkt i vägran, mammavägran, var Ellinor Torps ”Moderkakan” (2021). Senare Anna Axfors ”En dag i öknen” (2022).
”Äntligen får man skriva som det är” hojtade många feminister i spalterna, också jag. Äntligen är uppbändandet av kvinnokroppar för att bana väg inte bara för barn utan för en helt ny identitet något som räknas. En ny identitet inte minst i relation till samhällskroppen – kvinnokroppar blir moderskroppar med en helt ny uppsättning normer och förväntningar att inordna sig i eller sparka bakut mot, att från den punkten alltid tvingas förhålla sig till.
Andra berättade andra sorts skräckhistorier, om en dystopisk framtid där kvinnor helt tagits ifrån makten över sin födande förmåga, allt i rationalitetens namn. Som Ina Roosvalls ”Livbärarna” (2022) där barn bara får bli till i laboratorier och den födande kvinnan ses som ett grundläggande hot mot civilisationen. Eller Sophie Mackintosh ”Blue ticket” (2020) där bara utvalda kvinnor får bli mödrar, alla andra förväntas leva ”fria” och barnlösa.
Hela Sveriges husfilosof Jonna Bornemark bestämde sig för att göra filosofi av moderblivandets mekanismer i ”Jag är himmel och hav” (2022). Ovanpå det otaliga skildringar av barnlängtan, ivf-behandlingar, desperation. Andra av uppgåendet i modersrollen som en befrielse från vårt senkapitalistiska vansinnesrejs mot mera framgång, mera pengar, mera utmattning och själslig tomhet. Och här någonstans börjar upptagenheten av modern peka också i andra riktningar än det tydligt feministiska återupprättandet av kvinnors livserfarenheter som relevanta, existentiella och avgörande. Vad gör egentligen Anna Björklund när hon ”väljer” sitt moderskap framför en yrkeskarriär? (Förutom att flasha de privilegier som hon sitter på och som gör ett sådant val ekonomiskt möjligt).
På Instagram har ett stort antal mödrar blivit framgångsrika genom att posera med hur länge de ammar sina barn (minst två år), hur lite de någonsin vill jobba igen och hur mycket mer värda de känner sig som mödrar än de någonsin gjort ute i ett yrkesliv. Som en kritik av ett arbetssamhälle som gått bananas är det en rimlig handling. Också som en vilja att återta något grundläggande magiskt med att vara människa, ett led i den återförtrollning av världen som sker på så många plan just nu. Men vad sker med offentligheten om kvinnor som grupp konsekvent skulle ”välja” att prioritera de mjuka värden som fortfarande, när det kommer ner till realiteter som makt och pengar, inte räknas alls i vårt samhälle? Det skulle bli väldigt tomt på kvinnor på platser där besluten fattas, där världen definieras, där kritiken av systemen formuleras.
Jag minns ett 90-tal där livmodersfeminismen, eller särartsfeminsmen, var en kraft att räkna med. Då pågick samma dyrkande av naturlighet och moderskap som idag, men med än starkare genomslag i offentligheten. Å andra sidan fanns då också en politisk vision bakom modersdyrkan. En idé om att kvinnors särart skulle upphöjas och få samma värde som mäns (förmodade) tävlingslust och aktiva aggressivitet. Samma strävan mot en kollektiv förändring av maktbalansen är svårare att skönja i dagens upptagenhet vid mödrarna.
Delvis för att den är så splittrad. Å ena sidan en rörelse som kräver att få slippa sättas på en piedestal och bli underbara så fort de blivit mammor, som vill fortsätta att vara skeva och arga och konstiga och ledsna också efter att barnen fötts. Å den andra de som vill bygga sin egen lyckas lilla koja, baka surbröd och vägra kapitalismen, men ändå hoppas på att någon annan håller den igång så att stålarna kan fortsätta flöda in på hushållskontot. Som kanske är mer lifestyle än politik, men som riskerar att spela de krafter som älskar tanken på en offentlighet fri från kvinnor rakt i händerna.
Samtidigt pågår en annan sorts särarssfeminism som framför allt inriktar sig på människor med kroppar som inte från födseln haft kvinnliga genitalier. I Sverige blev transdebatten så infekterad att den gjorde alla illa. I kölvattnet av Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens” (2021) blev diskussionen så smutsig att den till slut tystnade. Men i Storbritannien har den rörelse som kallas Terfs – trans-exclusionary radical feminists – fortsatt att högljutt utpeka transpersoner som sina främsta fiender. Samtidigt som kvinnor, gays och transpersoner alla är under akut hot från en homo- och transfobisk, högerextrem och misogyn politisk kraft som växer sig allt starkare globalt.
Det finns något övertydligt freudianskt i hur mamma blir den vi vänder oss till i oroliga tider.
Samtidigt som det politiska landskapet helt och hållet tagits över av traditionellt manliga frågor: säkerhet, brottslighet, poliser, och krigen som kryper allt närmare. Ingen pratade om förlossningsmottagningar under valrörelsen, bara kvinnorna skrev om förlossningarna i tidningarna och det gav ingen återklang i politiken.
Kriget, mannen, våldet. Då behöver kvinnan vara modern, stå stilla och fast i sin moderskropp, vara redo att ta emot de sårade i sin varma famn.
Det är bara det att det är livsfarligt att låta sig knuffas tillbaka in i köket med barnen på armen och tillgången till världen villkorad. Att åter helt låta sig definieras av sin reproduktiva förmåga och få sin röst tystad. För man ska aldrig glömma att hand i hand med dyrkan av modern finns alltid skräcken – patriarkatets besinningslösa rädsla för kvinnokroppars förmåga att förmera sig och makten det innebär.
Mitt hopp och min tröst finner jag i själva mångfalden av mödrar som hojtar, att kakofonin av röster från så många olika håll i rummet i sig är en kraft som kan vidga utrymmet för alla köns mödrande, eller vägran att mödra.
