Ja, det är jävligt mörkt. Just därför måste vi lyfta dem som Sverige valt att trycka ner genom devisen “man måste vilja sluta”.
Kanske stammar svensk narkotikapolitik ur svårigheten att föreställa sig hur man genom en aktiv handling kan förstöra sitt, och andras, liv. Men det är ju just det som utgör sjukdomen.
Det handlar inte om att vilja. Beroendesjukdom är en kronisk förändring av hjärnan som tar över drogberoendes liv, hotar att förstöra dem och splittrar familjer.
Medicinskt sett är detta inga nyheter, det har vi vetat sedan länge. Ändå står Sverige kvar med ett system som sammantaget är gravt dysfunktionellt. Regelverk blandar samman stödinsatser med motprestationer i en irrationell sörja och rehabilitering kräver avgiftning av många fler än vården är dimensionerad för.
Sedan drygt ett år har jag följt brukarvård och aktuella narkotikapolitiska åtgärder i Göteborg och Sverige på nära håll.
Dagens ETC:s läsare har fått möta förtvivlade röster inför nedläggning av uppskattade vårdmottagningar, träffat Robert och Rebecca som vräks ur vindskydd i skogen, överläkare Simonsberg som underkänner läkarkårens kunskaper, och så vidare.
Läs mer:
Larm från missbruksvården: ”Vi är farliga för våra patienter”
”Metoden har varit min räddning”
Fyra av tio vårdplatser försvann – på tio år: ”En ond spiral”
Vårdkarusellen slutade med heroinmissbruk för Chris
Genom alltihop löper samma raseri mot Sveriges ”drogfrihet”, politik som baserat omhändertagande på gamla idéer, fördomar, eller moralism.
Berusning omskrivs ofta som verklighetsflykt. Det kan det förstås vara, i sina grövre former ofta undan psykisk ohälsa, kanske undan skit som själva brukandet tidigare orsakat.
De som har det värst är dock fruktansvärt nära verkligheten. Ibland nära döden. Och som om det inte vore nog så får själva systemet personer med beroendesjukdom att känna sig som tredje klassens medborgare, som omyndiga figurer och irriterande problem, som varandes inte betrodda att ta sin egen medicin. Individer reducerade till sociala ärenden som inte längre kan räkna med helgande av sitt privatliv, ordinarie rättigheter, eller ett eget hem.
Under det senaste året har jag fått en rad förtroenden som är omöjliga att berätta om i sin helhet. Detaljer som valts bort för att skydda källor, samt för att andra ska kunna fortsätta rädda liv. Det är uppgifter om hur personal ser mellan fingrarna med olika regelbrott, guidar till genvägar i systemen, ger inofficiella andra chanser. Engagerade professionella som helt enkelt försöker lösa situationen för att någon inte ska falla för gott. Etisk stress i en ekvation med värdighet.
Politik är också pengar. Den här gruppen är, generellt, fattig. Fattig och lågprioriterad. Gemensamt för personal nära brukargruppen är att alla tror att det skulle gå att hjälpa oändligt mycket mer effektivt. Att problemen inte avhjälps är allt för sällan primärt, att hålla årets budget är huvudsak. Jag har för länge sedan tappat räkningen på sjukvårdspersonal som menar att resurserna är cyniskt underdimensionerade.
Ingenting börjar på noll, Sverige har bara legat väldigt långt bakom i skademinimering, vilket bland andra FN strängt påpekat. Det finns också gott om nya livskraftiga idéer och en hel massa människor som kämpar för förändring. Man kan skylla saktfärdigheten på utredningsiver och hoppas att det går åt rätt håll.
Det ska onekligen bli intressant att se vad landets många nya styren tar sig för i form av tillgång till vård och stödinsatser. Att den nya regeringen listat användning av droger som “bristande vandel” är dessvärre allt utom betryggande.
Imorgon får Anna och många andra berätta om sin verklighet.
Sedan följer fler artiklar.
