När jag nu sitter och skriver har jag precis besökt den årliga Way out west i Slottsskogen i Göteborg. Det är den jag ska kritisera, eller i alla fall skildra med en kritisk blick. Sedan får jag gärna krydda med något elakt om stockholmare som åker till Göteborg en gång om året, inte för att se några band utan för att "sitta i vipen" (ett fenomen man, om det ska bli en riktigt rolig text, kan kalla något snärtigt, typ ”SM i smala och otrevliga människor”).

Problemet är att den kritiska Way out west-betraktelsen redan har skrivits väldigt många gånger. 

Den första, och förmodligen fortfarande den bästa, är Marcus Berggrens ”Nej out West”, som publicerades på Göteborgs-Postens kultursida inför festivalen 2016. 

I texten berättar Berggren varför han inte ska gå på festivalen. Han ironiserar över det skenheliga miljöfokuset, över samarbetet med havremjölkstillverkaren Oatly och (den numera nedlagda) satsningen Wow talks, vilken bestod av ett tält där man bland annat kunde gå och se Alex och Sigge "googla mjölk"(för att se hur dåligt det är med mjölk, ett resultat av samarbetet med havremjölkstillverkaren Oatly).

Artikeln blev en succé och kändes som en frisk fläkt efter ett par år där samtalsklimatet dominerats av skitnödig politisk positionering. 

Efterföljande år har bjudit på en rad liknande artiklar, av varierande kvalitet. Ett par fina texter har det blivit, bland annat tidningen Arbetets kulturredaktör Johannes Klenells från festivalen 2022. I den ser han ett samtal med influencern Linnea Claeson och rapparen Maxida Märak där de kommer fram till att Gandalf "var en otrolig människa".

Förra året gjorde jag själv debut som Wow-uttolkare, då i Expressen. Jag kommer knappt ihåg vad jag skrev, tror det var något om att Petter Stordalen och Håkan Hellström är lika varandra både till sättet och utseendet. Framförallt minns jag ångesten över artikeln. Först hade det känts som ett enkelt knäck, men när jag väl gick omkring på området växte en klump i min mage. Hur skulle jag kunna säga något som inte redan hade sagts? 

Detta år har jag åter satt mig i samma sits. 

I 20-årsåldern var denna sits en strategi. Om jag inte hade råd med Roskilde-biljetten var det bara att kontakta typ Södertörns studenttidning och säga att jag kunde skriva några artiklar för dem gratis. De kanske fem läsarna fick mina hopplösa takes om "Bon Ivers mäktiga ljudlandskap"; medan jag fick en vecka av Små gule direkt från flaskan och regn som läckte in i tältet.

Tyvärr har jag insett detta på senare år: Av alla typer av kritik finns det ingen som är så totalt meningslös som konsertrecensionen.

Vad som är kritikerns främsta uppgift kan man förstås diskutera. Vissa skulle säga att det är att underhålla, andra att det handlar om att skapa en större förståelse för verket som recenseras. De allra flesta är dock överens om att "konsumentvägledning" är uppe där i toppen och fightas med de andra två.

Recenserar jag en bok är det för att berätta för läsaren om den är värd – eller inte värd – att köpa. När jag skriver om teater gäller samma sak. Borde folk gå och se pjäsen eller borde de istället spara sina pengar och tillbringa fredagskvällen med "Postkodmiljonären" och tre avsnitt "Seinfeld" (ibland en betydligt mer givande upplevelse)?

Men när det kommer till konsertrecensioner – speciellt sådana som behandlar stora internationella band som sällan kommer till Sverige – är den konsumentvägledande biten helt frånvarande, och det av naturliga skäl. 

Om jag skriver att Pulp var otroliga på Way out west och att Jarvis Cocker är en av världens bästa frontmän, då hade det förstås kunnat funka som en rekommendation – om det inte hade varit för det faktum att Pulp kommer till Sverige typ en gång på ett decennium. 

Ska du sitta där 2036 och tänka ”Ah, Pulp, dem hyllade ju Stig-Matz i ETC för tolv år sedan, då måste jag fan gå!”? 

Med mindre band som gör en Sverige-turné kan det förstås finnas en poäng. Var ett band bra när de besökte Varberg kommer de förmodligen vara okej även i Alingsås. 

Förutom att detta absolut inte stämmer. Konsertlokalen i Alingsås kanske har uselt ljud; sångaren kanske har blivit dumpad av sin kille; trummisen kanske har slut på ladd. Det som var underbart gitarrdån i Varberg är i potatisens hemstad en fullständig katastrof för alla inblandade.

Konsumentvägledning är alltså helt irrelevant när det kommer till alla konsertrecensioner. Betyder detta att mer än halva Fredrik Strages karriär har varit meningslös? Inte nödvändigtvis, texterna kan ju fortfarande bidra till fördjupning och/eller vara underhållande. 

Eller? 

Jag skulle säga att konsertrecensioner nästan uteslutande lockar två sorters läsare. Först och främst dem som har varit på konserten. Om de gillade spelningen och recensionen är positiv blir de glada. Är recensionen negativ blir de sura. Om de hatade spelningen gäller det omvända. 

Kommer recensionen att få dem att ändra sig, eller åtminstone tänka på spelningen på ett nytt sätt? Kanske, kanske inte. Den mer intressanta frågan är om det spelar någon roll. Om en recension av en bok får mig att tänka om kan jag alltid återvända till verket. Varje spelning är – som vi kom fram till tidigare – unik. 

Ibland filmas förstås konserter, men det är inte alls samma upplevelse att se något på en skärm som att vara där på riktigt. Spelningen och inspelningen är två separata verk, och att komma tillbaka för att se om kritikern har rätt blir omöjligt. Vad är då meningen med fördjupningen?

Det som återstår är sålunda underhållningen. Kan konsertrecensioner vara underhållande? Tveklöst, det kan förstås alla texter vara. Men frågan är om det är värt det. 

Man hatar CRFN. Man hatar sig själv ännu mer.

Få texter har förmågan att göra mig så genuint ledsen som en recension av en spelning. Här kommer vi in på den andra sortens människor som läser denna typ av artiklar, nämligen de som inte var på plats men önskar att de hade varit det. 

Man har gått och funderat i flera månader på om man ska gå och se Cat Power sjunga Bob Dylan på Cirkus i Stockholm. Till slut har man insett att man inte har några pengar och dessutom gillar den amerikanska sångerskan mer när hon kör sina egna låtar. Man stannar hemma, förslagsvis med lite "Seinfeld".

Morgonen efter gör man förstås det man vet att man absolut inte borde göra. Man går in på Aftonbladet och klickar sig in på nöjet. Nervöst som fan, ska Markus Larsson ge en femma eller blir det "bara" en fyra? 

Men nej, ingen artikel. Puh. Går in på kulturen för att se om Tone Schunnesson har skrivit något kul krönika som kan få en att tänka på annat. Vafan? Vad står det där? Cat Power? De har skickat Caroline Ringskog Ferrada-Noli? De har redan på förhand vetat att det kommer bli så bra att Larssons superlativ inte räcker till, den här hyllningen kräver en författare! Och vilken hyllning det är. Cat Power gör tydligen att ”Bob Dylans text blir sannare än någonsin”. 

Man hatar CRFN. Man hatar sig själv ännu mer. Man går in på DN för att se om de måhända har en negativ recension som kan muntra upp en. Men nej, givetvis inte, Po Tidholm har ingen tröst att ge, inte den här gången heller. 

Det handlar inte om FOMO, fear of missing out,  eftersom  missandet redan har ägt rum. Man är bränd och det finns absolut ingenting att göra åt det. Det här är EAOHMOAFD, existential angst over having already missed out and feeling like a dickhead. En något knepig akronym, får erkännas, men inte helt olik det gutturala läte jag ger ifrån mig när jag hamnar i en liknande situation.

Nej, några konsertrecensioner blir det inte från mig. Nu när jag tänker på det känns hela konceptet som ren ondska. 

Ni får helt enkelt vara utan Wow-text från mig i år. Hoppas att ni klarar er!