Jag tänkte följa upp ett gammalt jobb om facklig organisering, men ju fler samtal jag ringde, desto fler blev frågorna om svenska myndigheter. Det kokade ner till att det som brukar kallas stuprör visst var ett så omfattande problem att myndigheter inte bara misslyckades med att utföra sina åtaganden, de lade krokben för varandra.
Lägg därtill ett EU-regelverk vars finmaskighet lett till att för lite personal vet vad som gäller.
Tullen behöver Polisen, Polisen behöver Arbetsmiljöverket och medan Skatteverket och Försäkringskassan reder ut sekretessfrågor och utländska kontakter så tuffar fusket på.
När någon lyckas dras till domstol kan en utländsk åkare bara låta bli att infinna sig.
Transportstyrelsen har just slutat ge folk en andra chans och från fackligt håll är känslan inför de nya regelverken positiv i teorin, men trött skeptisk i praktiken.
Skriv om det här, säger suckande tjänstemän som inte sällan sliter för att bidra till en mer rättvis arbetsmarknad och säkrare trafik. De kämpar på, det byggs nya nätverk och somliga hoppas på en helt ny och egen myndighet för tung trafik.
EU:s uppdaterade regelverk är kanske bra på pappret, men EU skickar inga kontrollanter. Och den svenska modellen bygger som bekant på överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda. Här konstaterar svenska tjänstemän på alla fronter att mer skrupellösa åkare ”skiter fullständigt” i sina anställda och fackets möjligheter är begränsade. Fast de är här, polackerna och rumänerna, fraktar våra grejer kors och tvärs.
Somliga, såsom Ylva Nilsson på Expressen, menar att det värnandet om den svenska modellen blivit en aktiv björntjänst.
Det finns ett litet krokben man kan lägga för fusket. Konsumentmakt. Att privatpersoner ska kolla upp hela fraktkedjan när de köper en vara är dock inte rimligt, det kan vara en helt anonym bil som slutligen anländer med den utlovat snabba leveransen. Men de som vi handlar av borde åtminstone veta. Initiativ har inletts, men än så länge finns inte kontroll över mer än det första transportledet av ett okänt antal.
Och hen som kör kanske tjänar mer än alla sina grannar i hemlandet, behöver absolut inte leva i misär – men när hen gör det finns det ingen som ser. Det är också ett pris att betala. Som vanligt vinner billigast upphandlingarna, så fungerar en marknad med bara vinstkrav.
Det är lätt att ta social trygghet för given, när man är van. Till synes papperstorra problem som felaktig bokföring och traktamenten som inte alls borde vara skattefria är fronten för social dumpning inom vår världsdel. Det kan handla om liv som till stor del levs i en lastbilshytt intill ägarens garage, i ett annat land än hemlandet. Arbetsliv som spenderas i Sverige, men utanför de förhållandevis generösa regelverk som gäller här, utförandes samma jobb fast för en bråkdel av lönen.
