Länge var Akademien nästan de enda som delade ut priser. I begynnelsen ordnade man tävlingar, ofta på ett visst tema. Mycket sällan kom det ut mästerverk ur den kaviartuben. Man började läsa istället, undersöka den reellt existerande litteraturen. Att man fick Nobelpriset på halsen var nog i stort sett av godo, och så småningom började man ta hänsyn till kvalitet och inte bara till estetisk eller social lämplighet.
Men andra aktörer slog sig in i prisbranschen.
Litteraturfrämjandet skapade nya belöningar av lotterimedel. Ett romanpris och ett lyrikpris. Själv var jag med de sista åren när Carl Emil Englund-priset delades ut. Man märkte hur den ekonomiska basen krympte på hur juryns middag såg ut. Det där var på den tiden då arbetarrörelsen ännu visste att kulturen fanns och hade ett värde.
Pilotpriset kom och gick. Pengarna kom från försäljningen av kulspetspennor. En kul idé. Men det handskrivna höll på att dö ut. Idag kan vi knappt skriva vår egen namnteckning, vi har ju Bank-id.
De litterära sällskapen växte fram. De är många numera, och de ska gärna ha ett litet pri. Varifrån pengarna kommer är ofta ganska oklart och valet av pristagare styrs för det mesta av en föreställning om den ”anda” som svävar kring sällskapets föremål. Bra, så. Traditioner ska upprätthållas. Men jag har sett hur samma trånga krets av författare får än det ena, än det andra av dessa priser. Åtminstone på poesins område. Av det skälet sa jag upp mig från Gunnar Ekelöfs prisjury för längesen. Nu är väl hans sällskap så fattigt att priset helt har torkat in.
Bara någon enstaka gång har priset gått till en poet eftersom poesi bara säljer i undantagsfall
Just nu begrundar vi nomineringarna till årets Augustpris. Sex böcker vardera från skönlitteraturens, facklitteraturens och barnlitteraturens fält. Aldrig förr – Nobelpriset undantaget förstås – har en litterär belöning fått en så stor och varaktig uppmärksamhet. Det beror på att fackfolk planterar uppmärksamheten.
Årets lista finns tillgänglig i tidningarna. Den behöver inte innehålla säsongens bästa böcker. (Var är Jesper Högströms biografi om Gunnar Ekelöf?) Och den innehåller ingen poesi, förstås. Det behöver inte betyda att det gångna årets diktsamlingar var dåliga. Man behöver inte heller skylla på juryns inkompetens. Inte ens (om den nu finns) bristande kvalitet i poesiutgivningen.
Det beror helt enkelt på att Bokförläggarföreningen står för pengarna och i slutändan vill ha tillbaka dem. Men förlagen kommer aldrig att få igen prispengarna på poesi.
Inga golfbollar i sjön tack!
Bara någon enstaka gång har priset gått till en poet eftersom poesi bara säljer i undantagsfall. Ett undantag var Tomas Tranströmer, ett annat Linnea Axelsson. Och i Axelssons fall red man på ett växande intresse för den samiska kulturen. Tjock som en normalamerikansk roman var dessutom hennes bok.
Sånt kan sälja.
Man kan bli lite fnissig av tanken på Ida Börjels meditationer över en konstkonservators yrke skulle befinna sig på samma gruppfoto som alla de där intressanta och trevliga böckerna.
