Fruktansvärt. Ryan Gosling ser ut en solarieskadad gymsnubbe, tyckte vissa. För gammal för rollen som hunkdockan, menade andra. Ett tredje läger replikerade snabbt och längtande att den 41-årige kändishunken var perfekt i rollen.
”Han är världens snyggaste man!!”, utbrast en manlig kollega, som genast uppmanade mig skriva en semierotisk text om Gosling.
Men det är varken castingen av Margot Robbie som Barbie eller Ryan Gosling som hennes pojkvän Ken som har gjort filmadaptionen av den berömda dockan till sommarens största kultursnackis. Snarare handlar det om att filmen över huvud taget görs.
Gerwig-faktorn
En vuxenfilm om en gammal leksak? Nyheten lät inte direkt stekhet när projektet påbörjades så tidigt som 2014. Inte förrän det i vintras slutligen framgick vem som skrivit och ska regissera filmen.
Makarna och autörerna Greta Gerwig och Noah Baumbach har båda gjort sig kända för intelligenta relationsfilmer som fört vidare det allra bästa av Woody Allens dialogdrivna humor in i 10- och 20-talet. Greta Gerwigs mångfaldigt oscarsnominerade ”Lady Bird” (2017) är en perfekt indiefilm, ”Frances Ha”, en svartvit fullträff och ”Unga kvinnor”, ett hyllat kostymdrama.
Noah Baumbachs ”Marriage story” är ett strålande porträtt av skilsmässa och hans ”The squid and the whale” en av 00-talets absolut bästa filmer. Båda filmskaparna är kända för att göra kvalitetsfilm, men också för sina komplexa och intressanta kvinnoroller.
Indie-faktorn
Att paret nu bestämt sig för att förvandla dockan ”Barbie” till film kan tyckas märkligt. En superkommersiell produkten i händerna på två indiemästare? Valet blir betydligt mer logiskt för den som de senaste åren sett actionfilmerna om ”Thor” förvandlats till skruvad humoristisk perfektion av den tidigare smale regissören Taika Waititi. Innan han gjorde superhjältefilmerna var han känd för den märkliga tv-serien ”What we do in the shadows” om ett vampyrkollektiv och deras vardagsbestyr. Ibland är smala vinklar på det superbreda just vad som behövs för att göra stor underhållning.
Som när ”Lost in translation”-regissören Sofia Coppola tog sig an storbudgetfilmen om Marie Antoinette och införde överraskande punkiga element bland kostymerna. Eller när den tidigare ”Mad”-komikern Jordan Peele gav sig in i skräckgenren och i ”Get out” lyckades skapa en både läskig och kokande politisk publiksuccé om rasism.
När indie-anslaget möter Hollywood finns chans till överraskning - något charmigt eller avigt som bryter det fläskigt påkostade
Nostalgifaktorn
Av fotona som hittills läckt från inspelningarna kommer ”Barbie” att bli en chockrosa dröm med hög nostalgifaktor. De neonmönstrade kläder som Margot Robbie och Ryan Gosling setts bära i scener med rullskridskor är nära på identiska med just de outfits som mina egna dockor hade i början på 90-talet. Dessutom kommer löpande ny kittlande information om skådespelartruppen.
Att det är flera skådespelare förutom Margot Robbie som spelar Barbiedockor. De blir alltså många, precis som i mitt flickrum.
Ett jäkla babbel om ”Barbie”, kan man tycka, efter att ha bombarderats av filmbilderna i sociala medier. Personligen tror jag att de höga förväntningarna är rimliga.
I Greta Gerwigs regi har filmen om den gamla dockan potential att bli en visuell fest full av snygga repliker. Kanske vågar man till och med hoppas på en komedi med samma omedelbara kultpotential som rosafluffiga ”Legally blonde”?
En sak är säker. Om ett år lär kultursidorna fyllas av essäer om den utskällda dockan och hennes eventuella feministiska potential. Bäva månde Barbie-hatarna.
