Ett Halloween-rejv, hur läskigt kan det bli egentligen? Witchtek 2K22, rejvet utanför norditalienska staden Modena, lyckades i alla fall skrämma Italiens nya premiärminister Giorgia Meloni – och det till den nivå att hon genast lade arbetsmarknad, energikris, klimatpolitik och andra tänkbara brådskande ärenden åt sidan. Hennes allra första åtgärd vid makten blev istället ett rejvförbud.
Det nya italienska rejvförbudet ska gälla sammankomster utan tillstånd som bedöms som en fara för den allmänna ordningen med 50 deltagare eller fler. Straffet kan bli fängelse i hela sex år.
Första tanken: Så otroligt löjligt att högernationalisterna är rädda för rejv. Så pinsamt förutsägbart att de ska slå ner på dansande ungdomar, laser och bas. Det är så tjatigt och förlegat, och så enkelt att genomskåda deras slappa symbolpolitik: Basta med rejven – nu får vi pli på Italien. Andra tanken: tänk om Meloni faktiskt är rädd – på riktigt? Sanningen är att hon kanske har anledning att vara det, och i så fall är det långt ifrån första gången som dans har skrämt politiker.
Pardans kan ju tyckas oskyldigt idag, men den svenska moralpaniken kring jazzen och swingen på 1940- och 50-talets dansbanor tog sig sådana proportioner att man än idag måste söka tillstånd för att få lov att dansa i det här landet. Detta trots att nästan alla partier motionerat för att avskaffa tillståndet under de senaste 20 åren. På dansbanan kunde dåtidens unga träffas, vara nära varandra och uttrycka sina känslor. Men enligt de vuxna handlade dansbaneeländet, som de kallade det, bara om alkoholintag, slagsmål och sex i busken. En fara för sunda familjeideal, helt enkelt.
1956 instiftades den lag som innebär att minsta danstillställning på offentlig plats måste ha tillstånd från polisen. Lagen reviderades 1993 i samband med den svenska rejvdebatten men kontentan är densamma: Ett serveringstillstånd är inte tillräckligt, trots att ett sådant alltid också innebär en prövning av lokalens brandsäkerhet. Det är själva dansen som är farlig. Därför räcker det att en handfull gäster ska börja spontandansa kring borden för att en stackars krögare utan tillstånd ska få se sin försörjning gå upp i rök över en natt.
I Italien har rejvförbudet fått kritik för att vara så allmänt formulerat att det skulle kunna innebära en fara för den grundlagsskyddade rätten att demonstrera. Men enligt Giorgia Meloni handlar det inte om rätten att samlas utan till exempel om att stora rejv utomhus kan förstöra naturområden. Det är det förstås ingen som vill, men är verkligen ett rejvförbud det mest effektiva sättet att skydda naturen? Ett annat av hennes argument mot rejvkulturen handlar om alkohol och droger. Men tas det mer droger på rejven än vad det görs på italienska motsvarigheten till Stureplan (eller Berlusconis vilda bunga bunga-fester för den delen)?
Den nya italienska HBTQ-fientliga regeringen vill ge mer makt åt presidenten och då blir rejvkulturen en tydlig antagonist. För även om rejven är på god väg att gentrifieras och till viss del marknadifieras så är de i grunden en högst politisk undergroundrörelse. Precis som dansbanorna på 40-talet har de byggts av DIY-ungdomar som organiserat sig och tagit egna initiativ. Rejv är en slags proteströrelse som tar avstånd från majoritetssamhällets normer, sätt att roa sig och den alkoholstinna, heterosexuella raggningskulturen. Istället låter den musiken – nej inte artister, låtar eller låttexter, utan rytmen – stå i centrum.
Rejv handlar om kollektivet och en längtan efter gemenskap, för rejvarna dansar inte för sig själva som man först kanske kan tro. De dansar tillsammans, allihop. Att förenas på dansgolvet och bli en enda kropp som dansar till samma rytm är en livsomvälvande upplevelse, som man vill uppleva igen och igen, oavsett om det är på ett dansgolv eller i ett demonstrationståg. Rejv är helt enkelt en fantastisk inkörsport till kritiskt tänkande, politiskt engagemang och en känsla av att faktiskt kunna göra något, tillsammans. Trick or treat, Meloni.
