Egentligen är det inte det ovanligaste att en brittisk premiärminister avgår. De senaste 48 åren har det faktiskt inte funnits en enda premiärminister vars tid vid makten både inletts och avslutats med ett parlamentsval. Men stämningen har onekligen trissats upp de senaste åren, någonting som har märkts tydligt sedan Ukips popularitet började växa och konservativa Tories under David Cameron gjorde en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i EU till ett vallöfte. Det var inför valet 2015 – och sedan dess har dumheterna snurrat på. Brexit-kampanjen var full av lögner och Michael Goves bevingade ord om att landets befolkning hade ”fått nog av experter”. Det var här någonstans, när Brexit-sidan vann, som brittisk politik helt började tappa koncepten. Cameron avgick och Theresa May fick den omöjliga uppgiften att förhandla fram ett avtal med EU som parlamentet kunde gå med på. 

Sedan fick hon gå och cirkusen trissades upp ännu mer när Boris Johnson tog över. Flera gånger under Johnsons tid som premiärminister var många säkra på att han skulle få gå – han ljög för drottningen, tappade partiets parlamentära majoritet, vann tillbaka majoriteten, satsade stort på att försvara rådgivaren Dominic Cummings, anklagades för att använda skattepengar till en renovering och föll till sist när det avslöjats att han och hans anställda haft fester under covidnedstängningen. 

Sedan kom Liz Truss, som mot slutet av sin tid som premiärminister tävlade om att hålla längre än ett salladshuvud. Truss förlorade. Och nu kan Boris Johnson mycket väl komma tillbaka. Dumheterna är alltså inte över på lång väg.