Ja, internet verkar inte kunna få nog av artister som är ”cringe”. Känslan har ingen perfekt svensk översättning, men brukar definieras av en stark sekundärskam över andras pinsamheter.
Cringe som begrepp myntades runt 2017, memeifierades på allvar med ”Jag är cringe och jag är fri”-trenden 2021 och verkar 2024 ha nått en kulturell peak.
Men är det plågsamma i cringe också en uppvisning i makt?
Statsminister Ulf Kristersson både hyllades och hånades förrförra veckan efter ett instagraminlägg där han gav tummen upp till Taylor Swifts senaste album ”The tortured poets department”. Genuin kärlek till musiken eller enkel populism – oavsett vilket så var det väldigt cringe.
Swifts dubbelalbum har dissats hårdare än något av hennes tidigare, även om det också hyllats som ett storverk av stalinistiska swiftie-fans. 30 låtar gymnasialt ältande över misslyckade relationer och rader som ”We would pick a decade we wished we could live in instead of this, I'd say the 1830s but without all the racists”.
”The tortured poets department” innehåller tonvis med förmodade referenser till Swifts ex Matty Healy från bandet The 1975, som nyligen kallades ”en mästare av cringe-texter” av musikreportern Joe Coscarelli i New York times podcast ”Popcast deluxe”: ”Om du skärmdumpar en rad och lägger ut på twitter kommer 90% att skriva ’lol hur kan någon tycka att det här är en bra låtskrivare?’”.
Coscarelli försvarade ändå delvis både Swift och Healys förmåga att vara ofrivilligt roliga – en valuta som håller på att stiga i värde i internets hänsynslösa uppmärksamhetsekonomi.
Tyvärr hör samma klarsynta uttalanden till ovanligheterna i en tid som mer och mer drivs av töntighet
Men är det omedvetet eller en kalkylerad strategi?
Swift har tidigare till och med uppmanat studenter i New York att ”omfamna sin cringe”.
Det var befriande när Generation X-ikonen Courtney Love nyligen kommenterade Swiftie-hysterin: ”Hon är inte viktig. Hon kan ge tjejer ett safe space och hon är förmodligen nutidens Madonna men hon är inte en intressant artist”, sade Love i en ovanligt cool och icke-cringe kommentar i The Standard.
Tyvärr hör samma klarsynta uttalanden till ovanligheterna i en tid som mer och mer drivs av töntighet.
Redan 2022 deklarerade Gawker ”coolhetens död” i samband med att författaren Joan Didion gått bort.
Det är svårt att inte se kontrasten i Didions kyliga attityd, obrydd med en cigg bakom ett par solglasögon – jämfört med 2024, där Billie Eilish intervjuas om sin onanivanor med en hemskoleutbildad persons ofiltrerade skamlöshet, allt till internets stora cringe-förtjusning.
Det finns fler aktuella exempel. Jennifer Lopez passionsprojekt ”This is me now” – en musikalfilm (nästan helt datoranimerad) kom med en tillhörande skiva som sålde dåligt. Filmen blev ändå en stor internetsnackis på grund av den stora cringe-faktorn i att en stjärna verkade vägra acceptera att hon förlorat sin relevans.
Någonting omvänt hände när Youtubern Jojo Siwa dök upp som glittersminkad Kiss-klon och sade i intervjuer ett hon skapat en ”ny” musikgenre kallad ”gay pop”. Hennes musikvideo till ”Karma” har fått närmare 30 miljoner visningar bara på ett par veckor.
Det visade på kraften i cringe.
Den stora så kallade beefen som pågår i den amerikanska rapvärlden är också djupt cringe. Tjafset mellan Drake, Kendrick Lamar och en hel drös av de största rapparna är en uppvisning i kränkta egon som framkallar alla sorters sekundärskam. Samtidigt är det omöjligt att titta bort.
Drakes disslåt ”Taylor made freestyle” (en referens till att låten kom samtidigt som Swifts skiva) har hånats även av lojala fans. Drake använde AI-röster från 2pac och Snoop Dogg och försökte göra en ”8 Mile” – det vill säga dissa sig själv – delvis genom att referera till att han har messat unga tjejer.
Trots kritiken dominerar ändå artister som Drake och Swift internet.
Det som förenar dem är det överdrivna självbekännandet och bristen på mysterium, men också bristen på paketering. Cringe. De bjuder på snabba och ogenomtänkta ”datadumpar” från sina känsloliv.
Kanske funkar det för att cringe är så memevänligt, så anpassat efter sociala mediers algoritmer. Men det är också svårt att fejka och uppfattas därför som ”autentiskt” – trots att både Swift och Drake är miljardärer som tar sina privatplan för att köpa en hamburgare.
Kanske borde vi se på cringe som en lyx.
Vanliga tiktok-kreatörer blir ofta bespottade och söndertrollade om de råkar posta något allt för barnsligt eller pinsamt.
Och cringe-mästarnas världsfrånvända oförmåga att ”läsa rummet” är egentligen ett privilegium som endast de allra rikaste har råd med.
Det är dags för alla andra att sluta filma sig själva och bekänna sina sexliv, magproblem och pinsamma musiksmak för världen.
Just nu är ingenting coolare än att hålla käften.
