Detta kan vara på väg att förändras. Han medverkar i en fascinerande film som nu släpps i Nederländerna och förhandlar om global distribution, ”Paved paradise” (avslöjande: jag intervjuas också i den). Det är den första långfilmsdokumentären jag sett som på ett intelligent sätt tar upp den mest kritiska miljöfrågan: markanvändning.

Till skillnad från populära men vilseledande filmer som ”Kiss the ground” eller ”The biggest little farm”, erkänner den att utbredd extraktiv markanvändning är ett dödligt hot mot den levande världen. Den visar att om vi inte räknar hektarerna och gemensamt kommer överens om hur de bäst bör användas, så kommer vi att förlora kampen för att försvara den beboeliga planeten.

Från 24 till 57 procent skog

”Paved paradise” berättar historien om den mest anmärknings­värda ekologiska helomvändningen på jorden: omdaningen av Costa Rica.

Mellan 1986 och 1990 var Umaña miljöminister i Óscar Arias regering. Arias fick Nobels fredspris för sin regionala diplomati. Men den lika förundrande miljöomställning som Umaña katalyserade är inte lika känd.

Innan Arias regering kom till makten hade Costa Rica en av de högsta avskogningsgraderna i världen. Enligt en vetenskaplig bedömning minskade dess skogstäcke till bara 24,4 procent av landets yta. Idag täcker skogarna 57 procent, vilket, berättar Umaña för mig, är nästintill max: vissa delar var aldrig skogbevuxna, medan andra nu upptas av produktiva jordbruk och städer.

Även om en liten mängd olaglig avverkning fortfarande sker, är Costa Rica det enda tropiska landet som mer eller mindre stoppat, och sedan vänt, avskogningen. Det har nu en av världens högsta procentandelar av skyddade områden.

Hur gick det till?

Bidrag för att bevara

Umaña övertygade Arias att låta honom leda ett nytt departement (energi och miljö) med ansvar för skyddade områden. Han såg att huvuduppgiften var att förändra de ekonomiska incitamenten. Även om boskapsuppfödning inte var särskilt lönande, då marken bara kunde livnära en ko per hektar, var det marginellt mer lukrativt än att låta skogen stå kvar.

Hans departement räknade ut alternativkostnaden för att avstå från en ko till 64 dollar om året, så det var den summa det erbjöd för att skydda eller återställa en hektar skog. Han började med att vända sig till småbönder och deras representanter, i de regioner där folk var mest välvilliga till idén. De minsta markägarna erbjöds bidrag, de något större erbjöds mjuka lån, med löftet att om deras skog fortfarande stod kvar efter fem år, skulle den fungera som lånets säkerhet. Planen var överraskande framgångsrik: 97 procent av dem som fick lån skyddade eller återställde träden på sin mark. Då markägare överallt såg att programmet var ekonomiskt vettigt, blev det kraftigt övertecknat.

När mer pengar behövdes kom Umaña 1998 överens med den nederländska regeringen om ett så kallat skuld för natur-byte. I det ströks en del av utlandsskulden om de pengar Costa Rica skulle ha lagt på att betala den i stället lades på bevarande av skogar. Efter ett regeringsbyte blev Umaña landets klimatambassadör. Han hjälpte till att införa en särskild skatt på 3,5 procent på fossila bränslen, vilken skulle hjälpa till att betala för bevarande av skogar.

Vinsterna tillfaller många

Snart började trädbeskyddarna dryga ut sin inkomst. Turisterna är nu landets andra största inkomstkälla: regeringssiffror visar att 65 procent av dem listar ekoturism som ett av sina främsta skäl att besöka landet. De kommer för att se tukaner, gröna aror, vrålapor, jaguarer, kajmaner, pilgiftsgrodor och andra återuppblomstrande naturliga underverk. Markägare kan också ansöka om en licens för att selektivt fälla ett litet antal av sina träd, varav några är väldigt värdefulla.

En anledning till programmets framgång är att man delade de ekonomiska vinsterna, särskilt genom sin världsledande handlingsplan för jämställdhet. En annan är kulturell förändring. Genom att bygga en ny identitet kring ”la pura vida” (det enkla livet) har regeringen visat att nationell stolthet, i kombination med ekonomiska incitament, kan bidra till att sätta stopp för gamla metoder som skogsavverkning för boskapsuppfödning.

Costa Rica var en av inspirationskällorna bakom Bonn Challenge, ett globalt program för att återställa utarmad eller skövlad mark. Landet lanserade den internationella planen för att skydda 30 procent av planeten till 2030, och var 2021 en av de två grundande medlemmarna bakom Beyond oil & gas alliance (även om landet sedan dess klivit tillbaka efter ett regeringsskifte). Detta är häpnadsväckande bedrifter för ett pyttelitet land.

Katastrofal utveckling

Jämför detta med Storbritanniens politiker som, 37 år efter att Umaña inledde sitt arbete, fortfarande tjafsar om halvlösningar och icke-lösningar, vilka hålls gisslan av rika och mäktiga mark­ägare, och är totalt oförmögna att fatta strategiska miljöbeslut, särskilt gällande markanvändning. Medan Costa Ricas vilda växt- och djurliv blomstrar, befinner sig vårt i fritt fall. Regeringen verkar fast besluten, tvärtemot alla råd, att låta denna katastrofala utveckling fortgå under resten av årtiondet.

Vad gäller bränsleskatterna, som skulle ha kunnat användas, som i Costa Rica, för att finansiera ekologiskt återställande, har den brittiska regeringen nu missat 80 miljarder ackumulerade pund i intäkter genom att både överge Labours fuel duty escalator (en åtgärd där bränsleskatternas ökning var högre än inflationen) och ge bilister särskild rabatt. Till följd därav är våra koldioxidutsläpp upp till sju procent högre än de annars skulle ha varit.

Vänskapstjänster

Så varför misslyckas en rik, mäktig nation när ett litet, mycket fattigare, land lyckas?

Mina samtal med Umaña och efterforskningar om denna ­omdaning pekar mot ett enkelt svar: regeringens kvalitet. När regeringar är engagerade, beslutsamma och konsekventa händer saker. När de står i tacksamhetsskuld till lobbygrupper, och är bundna av vänskapstjänster och korruption, och delegerar ansvaret till en abstraktion som kallas ”marknaden”, ägnar de årtionden åt att göra ingenting medan kaos råder.

Vår självhatande stat, som visar upp sin ”kan inte”-kultur som en källa till stolthet och insisterar på att regeringen inte kan eller borde lösa våra problem, är till sin natur ämnad att gå under. Varför kan vi inte följa Costa Ricas exempel? För att en liten men mäktig grupp insisterar på misslyckande.

Översättning: Jenny Cleveson