När önskan om uppstigandet uppfylls kommer det inte längre finnas ett behov av en levande jord.
I praktiken innebär detta grönt ljus till att fortsätta förorena.
Men medan det är enkelt att få syn på faktaresistensen hos fanatikerna som Donald Trump utser till höga ämbeten är det svårare med det krig mot verkligheten som pågår runt om oss hela tiden.
Man kan till exempel se det i den brittiska regeringens koldioxidinfångnings- och lagringsprogram, ett nytt fossilprojekt som kraftigt kommer öka utsläppen men som framställs som en klimatlösning.
Används som enkel utväg
Samma logik genomsyrar hela klimatkonferensen Cop29 i Azerbajdzjan (som fortfarande pågick när denna text skrevs). Här, liksom överallt, glöms planeten bort medan kapitalet expanderar.
Det enda Cop29 hittills åstadkommit – och det kan mycket väl bli det enda – är ett försök att snabbt införa nya regler för koldioxidhandel vilket möjliggör för länder att köpa utsläppsrätter.
I praktiken innebär detta grönt ljus till att fortsätta förorena.
Teoretiskt skulle man kunna motivera denna handel om den endast skulle användas för att motverka utsläpp som annars vore omöjliga att minska (varje köpt utsläppsrätt är tänkt att motsvara ett ton koldioxid som har minskats eller tagits bort från atmosfären). Men de används rutinmässigt som en enkel utväg för att slippa utsläppsminskningar i det egna landet.
Vår planet har blivit en avstjälpningsplats för politikens misslyckanden.
Eftersom naturliga kolsänkor är så viktiga kommer någon byteshandel mot fossila utsläpp, vilket denna utsläppshandel innebär, aldrig fungera. Det kol vårt ekosystem idag kan absorbera på ett år ställs mot förbränningen av det fossila kol som skapats av vårt forntida ekosystem under många år.
Fungerar inte som handelsvara
Ingenstans är detta önsketänkande mer uppenbart än i de så kallade jordkolsmarknaderna, ett nytt och spännande äventyr för de råvaruhandlare som säljer både officiella utsläppsrätter och frivilliga koldioxidkompensationer.
Alla former av önsketänkande, överdrivna påståenden och rena bedrägerier som hittills hemsökt utsläppsmarknaden blir ännu värre när det kommer till mark.
Vi bör göra allt vi kan för att skydda och återställa jordkol. Omkring 80 procent av det organiska kolet på jordens landyta finns i marken. Det är livsviktigt för jordens hälsa. Det måste finnas hårda regler och incitament för god markskötsel. Men det finns inget realistiskt sätt för koldioxidhandel utsläppshandel att bli till hjälp här.
För det första är jordkolet omöjligt att mäta i handelsenheter. Jorddjupet kan nämligen variera kraftigt även inom ett fält och därför finns inget exakt sätt att uppskatta jordvolymen.
Inte heller finns en tillräckligt bra metod att mäta “bulkdensiteten” – mängden jord packad i en given volym – på ett fält. Så om man inte vet hur mycket jord som finns kan man inte beräkna effekten av de förändringar man gör, även om man har ett tillförlitligt mått på kol per kubikmeter.
Ett tillförlitligt mått på kol per kubikmeter är också svårt att hitta eftersom kolnivåerna kan variera kraftigt från en plats till en annan. Att mäta dessa nivåer på tusentals ställen över ett fält skulle bli mycket kostsamt. Inte heller de simuleringsmodeller som hela marknaden bygger på är ett effektivt substitut för mätningar. Så mycket för den “verifiering” som ska ligga till grund för denna handel.
Massiva utsläpp av kol
För det andra är jord ett komplicerat biologiskt system som strävar efter balans. Med undantag för torv når jord jämvikt vid ett kol-till-kväve-förhållande på omkring 12:1. Detta innebär att om man vill öka andelen kol måste man oftast även öka andelen kväve.
Men oavsett om kväve tillförs i form av konstgödsel eller gödsel från djur är det en stor källa till växthusgasutsläpp vilket skulle kunna motverka eventuella vinster från kolet i jorden.
Det är också en av de värsta orsakerna till vattenföroreningar.
För det tredje mättas kolnivåerna i jordbruksmark. Vissa förespråkare av jordkolkrediter låter påskina att ackumuleringen kan fortsätta i oändlighet. Det kan den inte. Det finns en gräns för hur mycket marken kan absorbera.
För det fjärde är varje ackumulering reversibel. Jord är ett väldigt dynamiskt system. Man kan inte stänga in kol för alltid. Mikroorganismer bearbetar kolet ständigt, ibland gör de att kolet kapslas in i jorden och ibland att det släpps ut. Detta är en grundläggande förutsättning för markens hälsa.
Med temperaturökningar kan den kolinlagring man betalat för lätt avdunsta; massiva utsläpp av kol ur marken kommer sannolikt bli ett direkt resultat.
Torka kan också slå kraftigt mot kolet i jorden.
Svepskäl för att inte agera
Även med nuvarande marknadsregler, där vetenskapen står tillbaka för kapitalet, måste man visa att kolinlagringen kommer att vara minst 40 år. Det går inte att garantera att kolinlagring i marken kommer att hålla så länge. En ny artikel i Naturehävdar: “En koldioxidlagringsperiod på mindre än 1 000 år räcker inte för neutralisering av kvarvarande fossila koldixidutsläpp.”
Den enda form av organiskt kol som kanske skulle kunna bestå så länge – dock endast under vissa förutsättningar – är tillsatt biokol (finkornigt träkol). Men biokol är mycket dyrt. Det billigaste jag hittat kostar ungefär 26 gånger mer än kalk, vilket i sin tur är för dyrt för många bönder. Det finns begränsat med material som kan omvandlas till biokol. Gör man fel vid tillverkningen produceras metan, lustgas och svartkol vilket nollställer alla eventuella kolbesparingar.
Nu, i existentiell kris, flyr regeringar världen över in i en drömvärld.
Det finns även här ett slags substansdualism: ett begrepp om jord och jordkol helt frikopplat från deras jordiska existenser. Vore jag en slug affärsman skulle jag blanka aktierna i företag som säljer dessa rättigheter.
Alla dessa metoder är svepskäl för att inte agera. Metodernas främsta syfte är att regeringar vill undvika konflikter med mäktiga intressen, i synnerhet fossilbränsleindustrins. Nu, i existentiell kris, flyr regeringar världen över in i en drömvärld där olösliga konflikter upphör. De kan skicka in sina arméer till kriget mot verkligheten. Men till slut förlorar vi alla.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Claes Carlsson
