Sällan har förväntningarna på en Marvelfilm varit så höga som inför premiären av ”Black panther: Wakanda forever”, uppföljaren till 2018 års Oscarsnominerade superhjälteskräll ”Black panther”. Som den första Hollywoodproducerade superhjältefilmen någonsin med en afrikansk huvudkaraktär mejade ”Black panther” ner barriärer tätare än filmens fiktiva supermetall vibranium, och kom att hyllas för sin tolkning av klädstilen som modevetaren Henry Navarro Delgado kallar ”black style”. Att filmens skildring av den fiktiva och högteknologiska afrikanska nationen Wakanda dessutom frossar i oförblommerad afrofuturism, ett begrepp för kulturyttringar som förenar den afrikanska diasporan med element av science fiction, framtidsvisioner och mytologi, gjorde knappast saken sämre.
I den första filmen står konflikten mellan Wakandas traditionella hållning, det vill säga att fortsätta hålla sina naturrikedomar hemliga för omvärlden och radikala element som vill öppna upp det hermetiskt tillslutna kungadömet.
Banbrytande seriefigur
Det är inte konstigt att den på sin tid banbrytande Marvelseriefiguren Black Panther, som debuterade 1966, kom att få samma namn som den revolutionära organisationen Svarta pantrarna som bildades samma år (båda parter ska ha inspirerats av Svarta pantrarna-föregångaren Lowndes County Freedom Organization som använde en svart panter som symbol). Faktum är att premiären av ”Black Panther” 2018 dessutom kom att sätta ljuset på de Svarta pantrar-medlemmar som fortfarande satt fängslade, medan den före detta Svarta panter-ledaren Ericka Huggins hoppades på att filmen skulle ”sprida budskapet”.
Är då den första ”Black panther”-filmen värd sin Oscarsnominering för bästa film? Ingen som sett den senaste tidens tårdrypande Tiktok-videor, där unga svarta tjejer exalterat reagerar på Halle Bailey som Ariel i Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”, kan tvivla på betydelsen av representation i Hollywoodproduktioner. Efter en rad mer eller mindre småtrötta Marvelfilmer kom ”Black panther” dessutom med en helt ny typ av energi. Samtidigt kan den nominerande filmakademin rimligtvis inte ha sett mer än hälften av filmen, som efter en mer än sevärd inledning tyvärr övergår i en inte alltför smickrande superhjälteversion av ”Hobbit: Femhäraslaget” mot slutet.
När vi nu återvänder till Wakanda är det utan Chadwick Boseman, som spelade den första filmens kungaättling T´Challa alias superhjälten Black Panther, eftersom han tragiskt nog gick bort i cancer för två år sedan. Återkommer gör i alla fall ”Walking dead”-stjärnan Danai Gurire i rollen som Okoye, liksom ikoniska Angela Basset som den stoiska drottning Ramonda. Kanske kan även nya namn som ”I may destroy you”-aktrisen Michaela Coel och ett förhoppningsvis lite rivigare manus där kvinnliga karaktärers främsta roll inte är att sopa banan för det kungliga patriarkatet, leda till en lyckad uppföljare.
Handlar mer om profit
Men självklart handlar det mer om profit än om representation för den ökända Marvelmaskinen. Intresset för serier är större än någonsin i Västafrika och i september anordnades seriemässan Comic Con för tionde året i Lagos. När jag för sex år sedan intervjuade Jide Martins, grundare av det framgångsrika nigerianska serieförlaget Comic Republic, hoppades han på en filmadaption av någon av bolagets karaktärer inom åtta år. Faktum är att bolaget nyligen tecknat ett avtal med två amerikanska produktionsbolag om att göra film av Comic Republic-karaktären Ireti, en kvinnlig universitetsstudent som visat sig ha superkrafter. Hur mycket jag än gillar det fiktiva Wakanda och dess vibraniumgenererade rikedomar ser jag på något sätt ännu mer fram mot en film som faktiskt har sitt ursprung i den plats den vill skildra.
