Inte jag heller. Att scrolla genom arga flöden med olika kulturkrig har fått mig att glömma allt som hände redan förra veckan. Vi lever i extrema tider där filterbubblor verkar ha skapat parallella verkligheter med väsensskilda värderingar, och en oro växer för att uppdelningen kan leda till ett riktigt krig.
Alex Garlands science fiction-dystopi ”Civil war” utspelar sig i en nära framtid och har kanaliserat den känslan genom det ideologiska kaos som präglar dagens USA – och stora delar av västvärlden.
Alex Garland slog igenom som romanförfattare med ”The Beach” (1996) och gick senare vidare som egensinnig regissör med filmer som ”28 dagar senare” (2002), ”Ex Machina” (2015) och ”Annihilation” (2018).
Och ”Civil war” är den första av hans filmer som blivit kritiserad för att vara just ”opolitisk”.
I Hollywood reporter kallade skribenten Eisa Nefertari Ulen ”Civil War” för ”feg”, och menade att Garland hade ett ansvar att ”ta ställning” med tanke med det oroliga världsläget. ”I slutet av filmen vet publiken fortfarande inte orsaken till kriget. Varför händer det här?”.
”Föreställ er en film om ett inbördeskrig som inte nämner politik överhuvud taget”, skrev X-användaren @SxarletRed. ”Inget om hur kriget startade, vad de olika fraktionerna tror på, vilka målen är och vilka som är skurkarna. Den perfekta filmen för en radikal centrist”.
I ett svar påpekades det absurda i resonemanget genom att referera till science fiction-dystopin ”Flykten från New York”: ”Osäker på om jag köper att Manhattan blir ett fängelse utan att veta de exakta socioekonomiska omständigheterna som ledde till att brottsfrekvensen ökade med 400 procent i Amerika. Jag behöver en 40-sidig bakgrundsbroschyr för att vägleda mig.”
Det här är migränframkallande och symptomatiskt för en tid präglad av en slags ”Star Wars”-mentalitet där många castat sig själva i rollen som Instagrams mest godhjärtade jediriddare.
Nyckelscenen i ”Civil war” – som också blivit den mest mest meme-använda – visar en soldat (spelad av Jesse Plemons) som begår ett krigsbrott och frågar journalisterna ”Vilken sorts amerikaner är ni?”, följt av en rasistisk avrättning.
Det räcker för att skapa en undertext av rashat och gränslöshet.
Jag behöver inte veta exakt vilken psykisk ohälsa som drabbade Plemons rollfigur i ung ålder eller vilken rasistisk subkultur som lockade honom.
Journalisterna är filmens hjärta, men knappast heller alltid hjältemodiga
Under pandemin i USA rapporterade jag från både BLM-demonstrationer och Ku klux klan-samlingar. Upplopp avlöste varandra, polisbilar brändes och demonstranter misshandlades.
Känslan var ofta: galenskap, och det enda sättet att känna sig mindre galen var att försöka hålla mig objektiv.
”Civil war” har fångat exakt samma känsla. Journalisterna är filmens hjärta, men knappast heller alltid hjältemodiga.
Faktum att ”Civil war” sätter publiken i journalisternas skor och tvingar tittaren att hålla sig objektiv mitt i en blodig konflikt – är kanske det som provocerat mest?
Redan innan jag blev nog gammal för barnförbjudna filmer ville jag bli utmanad, chockad och skrämd. Inte uppfostrad. Det fick jag nog av hemma, i skolan, kyrkan och alla andra platser.
Men jag verkar bli mer ensam om att drömma om film som inte fungerar som predikan, dekoration och med rollfigurer som inte är moraliska föredömen.
Precis som med en berg och dal-bana låter ”Civil war” publiken konfrontera sina rädslor i en säker miljö.
”Apocalypose now” var inte superintresserad av ”varför” Vietnamkriget brutit ut, men är den bästa krigsfilmen någonsin för att den fångar stämningen av galenskap. Konst är mycket mer än det som sägs rakt ut. En bra film lämnar också över ett visst ansvar på sin publik.
