Nej, sa jag.
Det kommer inte några bra kulturnyheter längre. Filmbranschen är i kris, förlagsbranschen är i kris, studieförbunden är krossade, Spotify hånar de musiker som försörjer dem, kulturjournalistiken är i kris, och kulturministern lägger all sin energi på att låta en Sverige-överintresserad historiker med scarf skapa en ”kulturkanon” istället för att göra något åt kaoset.
Toppen.
Kulturkriget har slukat kulturlivet helt och hållet.
Och allt kulturpolitikerna gör är att pilla på sin nationella navel.
Kanske därför gjorde det lite extra ont när jag förra veckan nåddes av nyheten om att konsthallen Magasin 3 lägger ner sin utställningsverksamhet.
Det kom inte som en total chock, det ska väl erkännas. Konsthallen som ligger i en klassisk industrilokal i Frihamnen i Stockholm, granne med några logistikcentraler och tv-produktionsbolag, har de senaste åren bedrivit en allt mer sporadisk verksamhet. Men det gjorde ändå ont.
Österrikiska installationer om garderober, antikapitalistisk konst i form av sammanpressad avföring och filmer med hipsters som bor i coola öknar. Konst man blir glad av, helt enkelt.
Avskedet på hemsidan är visserligen en smula kryptiskt formulerat. Det utlovar att det kanske blir en fortsättning – om det finns rätt förutsättningar.
Vi kanske ska rensa luften direkt: Ja, Magasin 3 var precis den typ av smala, exklusiva kultur som aldrig kommer att hamna i en kulturkanon. I alla fall inte om den skrivs av en historiker med scarf.
Magasin 3 har visat österrikiska installationer om garderober, antikapitalistisk konst i form av sammanpressad avföring och filmer med hipsters som bor i coola öknar.
Konst man blir glad av, helt enkelt.
Dessutom är det en privatägd konsthall av den typ som stockholmarna lärde sig att fnissa åt när de för dryga 20 år sedan började växa som svampar ur jorden.
Färgfabriken slog upp portarna, Bonniers byggde sin konsthall, ”Babybjörn” Jakobson öppnade Artipelag i Gustavsberg, en annan miljardär byggde en konsthall i en livsmedelsbutik på Östermalm och fastighetsmagnaten Sven-Harry Karlsson reste ett guldfärgat hyreshus med lite utställningsytor vid Vasaparken. Längst upp byggde han en kopia på sitt eget hem – likt en stormrik Karlsson på taket.
Det fanns inte en miljardär som inte plöjde ner sin förmögenhet i konst. Och inte bara i Sverige. Varje rysk oligark hade en egen vit kub fylld med Damien Hirst, Jeff Koons och Paul McCarthy.
Det var satsningar som var lätta att häckla och själv skämtade jag gärna om de enorma penningansamlingarnas vilja att skaffa sig kulturell fernissa och den lätthet med vilken bildkonsten alltid lät dem göra det.
Men innan allt det här hände fanns Magasin 3 – finansmannen Robert Weils och curatorn David Neumanns fönster mot det internationella konstlivet. Och till skillnad från alla de andra startades aldrig Magasin 3 för att samtidigt få tillstånd att bygga hyreshus, konferensanläggningar eller nya kontorslokaler.
Nej, det låg, så vitt jag kan bedöma, bara rent filantropiska ambitioner bakom det hela.
Framförallt var de bäst.
Ni som var där fattar vad jag menar. Under mer än tre decennier tillsatte konsthallen den där svårblandade mixen av coolhet till huvudstadens kulturgryta.
När det var som bäst fick Magasin 3 Stockholm att kännas som en metropol.
Konsthallen bjöd på en lång parad av hippa konstnärer gärna när de var som hippast: Santiago Sierra, Bröderna Chapman, Pipilotti Rist, Ai Weiwei, Bruce Nauman, Miranda July, Tony Oursler, Andrea Zittel, Tal R, Christian Boltanski… till och med Lee Ranaldo från Sonic Youth var med på ett hörn. Inte sällan var de först i Sverige med att anordna separatutställningar med världsnamn.
De byggde upp unga svenska konstnärskap: Annika von Hausswolff, Sirous Namazi och Matti Kallioinen … och i förbifarten skapade de ytterligare en konsthall; Accelerator på Stockholms universitet.
Och bara för att man ska gilla dem lite extra mycket så är Robert Weil den ende svenske miljardär som kan skriva debattartiklar. Han har uppmanat svenska kapitalister att tacka löntagarna för att de själva blivit så rika. Han varnade tidigt för den framväxande nationalismen och han lämnade vredgat Liberalerna när de började samarbeta med SD.
En filantrop och flyktingson med en klarsynt blick på världens orättvisor och med en uppenbar vilja att använda sitt kapital till allmänhetens nytta genom att finansiera såväl teatrar som pop up-konst.
Men nu har han och Magasin 3 alltså nått vägs ände.
Personligen älskar jag white cubes in industrial areas och har tillbringat nästan alla mina lyckliga stunder i såna
Att det sker samtidigt som Europa väljer den politiska väg Robert Weil själv länge varnat för är nog mest en slump.
Däremot är problemen med fastigheten stora, och verkar inte kunna få någon lösning. Dessutom har den gamla hamnen inte blivit den kulturella hub man trodde att den skulle bli. Den är fortfarande en hamn efter alla dessa år.
Gentrifiering is a bitch, ibland.
Och kanske är konstvärldens långvariga kärleksaffär med ”white cubes in industrial areas” över. Det säger i alla fall en stockholmsk kulturprofil jag pratar med. Jag hoppas att det inte stämmer. Personligen älskar jag white cubes in industrial areas och har tillbringat nästan alla mina lyckliga stunder i såna.
Det här skulle man kanske kunna rycka på axlarna åt. Blandningen mellan privata och offentliga pengar i kulturlivet ska vara en hälsosam mix och är man rik och vill ha en konsthall så får man göra så gott man kan.
Vad det egentligen är vet ingen. En sorts global franchise för affischförsäljning, kanske?
Men det är allt annat än sant.
Stockholms stad har ofta kommit springande som Lars Trägårdh till en kanonutredning när olika kulturprojekt ska etableras. Man har villigt ritat om stadsplaner, stuckit till pengar och erbjudit nästan löjligt generösa hyresavtal.
Det mest slående exemplet är så klart Fotografiska på Söder Mälarstrand. En institution som snabbt tog bort ”museum” ur sitt namn eftersom man snabbt insåg att man inte kan klassas som ett museum. Vad det egentligen är vet ingen. En sorts global franchise för affischförsäljning, kanske?
Det kan tyckas både snålt och elakt att jämföra olika kulturinstitutioner på det här viset, men Stockholm blir så tydligt fattigare når Magasin 3 nu går i dvala.
För i den bästa av världar är det just bara en dvala man går in i.
Magasin 3 finns fortfarande kvar i form av en fantastisk konstsamling och en enorm kompetens.
Jag önskar att Stockholms stad eller kulturministern kom rusande som en kulturkanonutredare just nu. Att de bönföll Magasin 3 om att få skapa ett nytt hem åt deras samling.
För hur ska vi förvalta arvet från tiden när Stockholm var coolt?
Innan den stora kulturpesten bredde ut sig?
Det borde åtminstone vara värt ett museum. Framtida generationer kanske kan lära sig något av det.
