Det svåra kommer sedan. Hur ska makten hanteras, hur undgå att några kommer i kläm när så många fler ska ta del av makten, och inte minst, hur bevara det som vunnits?

Jag har haft möjlighet att studera det en aning och tror att det går att dra en del slutsatser från erfarenheterna av det hittills mest storskaliga försöket med socialistisk organisering som genomförts i Sverige, nämligen i storstädernas bostadssektor fram till början av nittiotalet. 

För Stockholms del inleddes projektet redan i början av förra seklet med stora markköp, söder och väster om innerstaden. Eftersom kommunen behöll äganderätten till marken kunde den styra utvecklingen på ett mycket kraftfullare sätt än i de områden där marken köptes fri och därför måste bebyggas på det sätt som gav största möjliga avkastning – vilket i de yttre delarna av staden, då som nu, innebar trångboddhet, utsatthet och nöd. På stadens egen mark sattes marknaden inom parentes ett tag.

Det visade sig emellertid att den nya stadsformen på gemensamt ägd mark också öppnade ett litet fönster av demokratiskt inflytande. I form av en kommunalförening organiserade sig invånarna på ett direktdemokratiskt sätt som liknade de rådsförsamlingar som ett decennium senare skulle störta kungar och kejsare på kontinenten. Det var inte därifrån den hämtades, utan från den enkla sockenstämman som förde vidare en uråldrig förhandlingskultur, men nu befriats från de statusskillnader byggda på egendom som tidigare hämmat diskussionerna. 

Under en period kunde det bli ganska hetsig stämning på mötena, inte minst när kommunens representanter tog sig dit. Detta var en tid när rösträtten fanns men ännu inte var allmän och lika, och polisen kunde svinga sina sablar från hästryggen eller montera kulsprutor på börshusets tak. 

Men konflikter måste lösas och det verkar som om båda parter allt eftersom hittade former för det.

Den här ordningen upplöstes så småningom. En ny typ av föreningar byggdes upp, med valda styrelser och ett alltmer begränsat deltagande. 

Samtidigt fick de nya uppgifter, invånarna ville gärna få ner priset på kol och andra förnödenheter och från kommunens sida upptäckte man möjligheten att använda de valda representanterna som verktyg för att få sin vilja igenom och göra kontrollverksamheten mer finmaskig. Det går till och med att se att både i föreningsmaterialet och i den lokala press, som i hög grad var beroende av föreningsväsendet, ändrades bilden av stadens representanter från ”tyranner” till förebilder och lokala kändisar. 

Vi är nu framme vid trettiotalet och sammanväxten mellan staten och föreningslivet känns igen också från andra länder, men ibland då med betydligt mer skrämmande förtecken, Max Horkheimer utvecklade teorin om ”racket society” för denna fusion av stat och självorganisering. De styrande partierna kunde också inhösta växande stöd och ett stigande valdeltagande.

Det är klart att det är något nästan idylliskt över den här folkhemsversionen av hur föreningslivet integrerade delar av arbetarklassen i en utvecklad förvaltningsmodell med representativ demokrati. Det fanns något att vinna för båda parter på kompromissen och den minskade mobiliseringen. Men när kommunen några decennier senare bytte fot fanns inte längre någon motpart som kunde försvara den gemensamma förvaltningen. När mobiliseringen helt avvecklats och omvandlats till ett för all del fördelaktigt medlemskap i toppstyrda organisationer, mötte invånarna den nya politiken som isolerade individer som var hänvisade till att omvandla sitt boende till en så lönsam affär som möjligt. 

Nu bor de i en segregerad stad där rädslan snarare än samhörigheten är det vanliga. Något kan vi lära av det. •