Fem år tidigare hade jag slutfört min kandidatuppsats i medie-och kommunikationsvetenskap där jag intervjuade fyra svarta kvinnor i Sverige som blekte sin hy. Jag minns hur människor alltid hoppade till när jag berättade vad min uppsats handlar om och hur jag fnittrade inombords när de alltid trodde att det var någon form av Michael Jackson-kopia de ville bli. Så här är det, brukade jag säga: Att bleka huden handlar ofta inte om viljan att bli vit utan att skaffa sig en ljusare hudton och därmed högre klassmarkör för att på så sätt skapa bättre förutsättningar i livet.
”Vithet var allt det vi inte var”
Tidigare har vi enbart talat om hudfärgen vit eller svart som klassmarkör, men även den svarta hudfärgen har nyanser, och varje nyans representerar en viss klassmarkör. Ju svartare, desto lägre klassmarkör och så vidare, och befästs av medierna och modebranschen.
Jag minns hur jag en gång gick längs drottninggatan i Stockholm tillsammans med min afrosvenska vän, och inte en enda gång kunde vi se någon som såg ut som oss i de stora reklampelarna. Till och med den lilla afrobutiken i området hade valt att ha vita kvinnor i sitt skyltfönster. Vithet var inte bara skönhet. Vithet var också framgång, självsäkerhet och självkänsla. Vithet var allt det vi inte var.
Idag är situationen helt annorlunda. Jag minns inte när eller hur mediebolagen och modebranschen fick sitt uppvaknande men kanske var det tack vare den yngre generationen som hade fått nog. Jag märkte att något höll på att hända redan 2014.
Rasistiska stereotyper
En ny ung global “Black is beautiful” rörelse hade börjat sprida sig som en löpeld i sociala medier. Men rörelsen nöjde sig inte bara med att tala om vithetsnormen utan de ställde även krav på de stora bolagen och ställde viktiga frågor. Hur kommer det sig att de enda gångerna svarta och rasifierade representeras i populärkultur så är det genom rasistiska stereotyper? Hur kommer det sig att svarta kvinnor inte kan få tag i en foundation som matchar deras hudton? Varför likställs begreppet hudfärgad med vit hudfärg när jag ska köpa strumpbyxor, och så vidare.
Ett företag som fick stark kritik var Dove som i en reklam porträtterade en svart man som tar av sig sin afroperuk med texten, “Re-civilize yourself”.
När jag idag tittar på filmer som ”Encanto” och sedan ser människor i sociala medier dela med sig bilder på glada barn som ser sig själva i filmkaraktärerna, så blir jag glad men inte nöjd. För jag hatar ordet nöjd. Jag får den frågan hela tiden. När Kamala Harris blev vald till vice president i USA. När Nyamko Sabuni blev vald till partiledare för L. När jag blev vald till partiledare för Fi. När George Floyds mördare Derek Chauvin dömdes.
”Jag gör ingen politisk skillnad genom min blotta närvaro”
Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst. Kontentan är att det finns en idé om att svarta och rasifierade har en lista på x antal saker som vita människor kan ge oss och att vi sedan ska bli nöjda. Tyvärr finns det ingenstans med på denna lista att strukturell rasism handlar om makt och att det är endast genom att utjämna denna orättvisa maktfördelning som vi har en chans att bekämpa den strukturella rasismen. Därför engagerar jag mig partipolitiskt. Men politik är inte populärkultur. Jag gör ingen politisk skillnad genom min blotta närvaro, mer än att isåfall förbli ett alibi.
Mina erfarenheter är tyvärr att om man som svart kvinna vill göra politisk skillnad för grupper som missgynnas så kallar vissa det för identitetspolitik. Denna politik menar de bara är till för vissa grupper och då är det dålig politik. Men om all politik alltid utgår ifrån vita, välbemedlade, högfungerande, cis män och kvinnor, hur kan det då vara fel att vilja föra en politik som inkluderar alla? Att det redan i arkitektens design ingår en ramp till byggnadens entré, istället för att det i efterhand ska sättas dit en specialramp? (Som nu på Dramaten) Att läkare och vårdpersonal fortbildas om hur rasism påverkar vården och att alla vårdutbildningar inkluderar moment om diskriminering, både ur personal- och patientperspektiv, istället för att svarta och rasifierade patienter dör på grund av vårdmissar eller för att de anklagas för “kulturella svimningar”. Att reklam som är rasistisk eller sexistisk ska förbjudas på annonsplatser, något som beslutades av kommunfullmäktige i Göteborg tack vare Fi.
Jag tittar på bilderna av den glada pojken som sett filmen ”Encanto”. Han ser ut att lysa av lycka. Jag undrar vad han ser. Kanske är det framgång. Kanske är det skönhet eller självsäkerhet. Representation i populärkultur är viktigt men det är aldrig tillräckligt. Ingen marginaliserad grupp borde nöja sig med politiska småsmulor. Verklig inkludering är att få tillgång till politisk och ekonomisk makt på lika villkor - alltid.
