Vår regering föreslår nu att massor av livsmedel som produceras i USA genom farliga, grymma och motbjudande metoder ska tillåtas in i detta land, så länge högre handelsskatter (tullar) tillämpas. Detta inkluderar bland annat klortvättad kyckling, nötkött behandlat med tillväxthormoner, och fläsk från djur som injicerats med läkemedlet ractopamine för att göra dess kött magrare.

Handelsministern Liz Truss har varit tydlig med att sådana tullar kommer att tas bort inom tio år. Det är omöjligt att tänka sig att den amerikanska förhandlingsdelegationen skulle låta tullarna träda i kraft överhuvudtaget. USA:s avsikt är att säkerställa ”omfattande” tillgång till vår livsmedelsmarknad och samtidigt ”minska eller eliminera tullar”. Detta nonsens om högre tullar är ett uppenbart försök att blidka oss, en ansats att sockra det giftiga amerikanska importpaket som inte uppfyller brittisk standard. Socker? I det här fallet handlar det snarare om högfruktos-majssirap.

Det är inte som om brittiska livsmedelsstandarder är fantastiska. Men jämfört med de vidriga metoder som tillämpas i USA framstår vårt regelverk, som fastställts av EU, som ett under av förnuft. Förutom att kycklingkött tvättas med klor för att kompensera för smutsiga uppfödningsförhållanden, och att nötkreatur och svin injiceras med farliga ämnen, använder det storskaliga jordbruket och djurhållningen i USA 72 typer av bekämpningsmedel som är förbjudna i Storbritannien och färgämnen som har kopplats till hyperaktivitet hos barn. Det finns inga gränser för mängden socker i barnmat, och komjölk får innehålla dubbelt så mycket var jämfört med vad som är tillåtet i Storbritannien.

För att tala klarspråk betyder ett sådant handelsavtal att vi kommer att importera mat vars produktion är förbjuden i Storbritannien. Antingen kommer våra bönder och livsmedelstillverkare att konkurreras ut, eller så kommer vår inhemska standard på livsmedelsproduktion att tvingas sänkas för att matcha den låga amerikanska standarden.

Vissa konservativa parlamentsledamöter försökte förra månaden infoga en klausul i jordbrukspropositionen för att upprätthålla det konservativa manifestets löfte – ett förslag som prompt ratades av de mest regeringstrogna.

Den amerikanska regeringen menar att dessa frågor bör avgöras av konsumenterna. Det vill säga, vi borde alla själva få besluta om vi vill köpa billiga grönsaker som innehåller spår av bekämpningsmedel som i dagsläget är förbjudna i Storbritannien. Men jag förmodar att de flesta av oss skulle föredra att veta att ingen mat som är till salu är skadlig, i stället för att behöva läsa och tolka etiketterna på allt vi köper från mataffärer, kaféer och restauranger. Och även om vi nu ändå skulle vilja ha denna möjlighet, insisterar USA på att all informativ produktmärkning bör förbjudas. I ett förvrängt resonemang hävdas det att varningsetiketter är ”skadliga” för folkhälsan.

Det handlar heller inte bara om mat. I samma sektion i sitt manifest lovade de konservativa:

”Under våra handelssamtal…. är NHS (det nationella brittiska sjukvårdssystemet) inte förhandlingsbart. Priset som NHS betalar för läkemedel är inte förhandlingsbart. Tjänsterna som NHS tillhandahåller är inte förhandlingsbara.”

De läckta dokument som släpptes av Labourpartiet förra året avslöjade att USA söker ”fullt marknadstillträde” till NHS.

Med tanke på att de löften som gavs gällande livsmedels- och jordbruksstandarder var en lögn, hur lång tid kommer det att ta innan vi upptäcker att löftena gällande NHS också är värdelösa?

Jag misstänker att detta har varit planen hela tiden. De nyliberala extremisterna, som besitter den främsta raden i det brittiska underhuset, har länge försökt demontera vårt välfärdssystem, utarma verksamheter inom den offentliga sektorn och riva ner allt som står i vägen för den mest hänsynslösa formen av kapitalism. Genom ett handelsavtal med USA kan de göra detta och samtidigt avsäga sig ansvaret för konsekvenserna. När de väl har undertecknat avtalet kan de hävda att de, tråkigt nog, är bakbundna av dess förpliktelser. De kan säga att avtalet dessvärre inte tillåter oss att upprätthålla livsmedelsstandarder och tvingar oss att konkurrensutsätta NHS. Måhända att misstag gjordes under förhandlingarna, men nu när avtalet är på plats är det också juridiskt bindande. Tyvärr, det finns inget vi kan göra.

De vet att de aldrig skulle få allmänhetens samtycke för denna politik. Ett handelsavtal med USA innebär dock att politiken kan genomföras utan samtycke.

Avtalet är även oberoende av parlamentariskt samtycke. I förslaget, som nu har nått utskottsfasen i det brittiska underhuset, finns inget utrymme för parlamentarisk granskning av något slag. Enligt förslaget har parlamentet ingen laglig rätt att debattera eller rösta om ett handelsavtal, eller ens veta vad det innehåller. Förslaget ger också regeringen särskild befogenhet (enligt en klausul döpt efter kung Henrik VIII) att ändra lagen om handelsavtal utan parlamentets godkännande. Regeringarna i Skottland, Wales och Nordirland ges ingen formell roll i förhandlingar eller godkännande av handelsavtal. Med andra ord, ingenting lämnas här åt slumpen. Detta är inte demokrati. Detta är de tillvaldas diktatur.

För att göra saken värre kommer USA troligen att insistera på att avtalet ska upprätthållas av en så kallad offshore-domstol, som tillåter företag att stämma regeringar om nationella lagar påverkar deras ”framtida förväntade vinster”. Denna mekanism har använts över hela världen för att straffa länder för lagar som deras parlament har stiftat. Det säkerställer att lagstiftning, över tid, måste anpassas efter företagens krav. Snarare än att ta tillbaka kontroll, är ett handelsavtal med USA på dessa premisser liktydigt med att avstå från vår egen suveränitet.

Regeringen vet att ett sådant avtal omöjliggör ett avtal med EU. Amerikanska livsmedelsregler är oförenliga med EU:s standarder. I de läckta dokumenten påpekar amerikanska tjänstemän att ”utan en överenskommelse är spelplanen fri”. Jag anar att den brittiska regeringen delar denna uppfattning. Den envist obstruerande linje som Storbritannien intagit i de pågående samtalen med EU står i skarp kontrast mot dess benägenhet att lägga sig platt gentemot USA. Dominic Cummings, den brittiska premiärministerns nära rådgivare, har meddelat att han kommer att stanna på sin tjänst ytterligare sex månader. Det betyder att han stannar tillräckligt länge för att säkerställa att övergångsperioden för att lämna EU inte förlängs, vilket gör ett utträde utan avtal mer sannolikt.

På samma sätt som Donald Trump försöker radera Barack Obamas arv, försöker Boris Johnson och Dominic Cummings radera Clement Attlees mycket mer befästa arv. Det handlar inte om suveränitet. Det handlar inte om att ta tillbaka kontroll. Det handlar inte om brittiska värderingar eller brittisk autonomi. Det handlar om att hitta ett sätt att säkerställa fortsatt avreglering och nedmontering av den offentliga sektorn, genom metoder som inte kan utmanas av vare sig folket eller parlamentet.

Kombinationen av ett Brexit utan avtal och ett tvingande handelsavtal med USA kommer att göra det möjligt för regeringen att avskaffa ett brett spektrum av regler och skyddsbestämmelser. Därmed kommer de att skapa ett paradis för de katastrofkapitalister som betalar för kalaset, men ett helvete för oss andra. Regeringen kommer att driva denna linje trots den pågående pandemin, trots en pågående namninsamling för livsmedelsstandarder som redan har fått 800 000 underskrifter och oavsett den ekonomiska och politiska skada den riskerar att åsamka.

Detta är deras plan.

Vi måste använda alla tillgängliga demokratiska medel för att stoppa den.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Corinne Platten.