Det borde inte vara relevant att Clara Block Hane arbetar på samma tidning som Peter Wennblad och Susanna Popova. Men i det här fallet var det värt att nämna eftersom jag har svårt att se någon annan stor redaktion låta hennes recension av Fady Joudahs nya diktsamling passera i artikelns nuvarande skick.
Min kritik baserades delvis på att Block Hane, utan att specificera varför, skriver att diktsamlingen är ”politisk” och att den därför kräver en politisk recension. Jag frågade vad hon menade med det och vad det är som gör just Joudahs dikter politiska. Tyvärr lämnas frågorna fortsatt obesvarade, trots att Block Hane nu skrivit en replik.
I stället består hennes svar av en hel del tjuvnyp i stil med att jag ger skrivtips på mellanstadienivå. Jag kommer inte bemöta det. Frågorna är för viktiga för att hamna i skuggan av en meningslös diskussion.
Vad som däremot bekymrar mig, och som jag gärna ser att fler tidningar skulle diskutera, är det Block Hane kallar för mitt ”märkande av ord”.
När jag läste hennes recension reagerade jag på skillnaden i hur Block Hane beskriver de som dödats i Israel jämfört med de som dödats i Gaza. När Block Hane skriver om Hamas dåd använder hon följande formulering: ”drogade terrorister genomför våldtäkter och likskändningar, skjuter unga kvinnor i underlivet, torterar och bränner människor levande.”
När hon berättar om det misstänkta folkmordet i Gaza utfört av regeringen Netanyahu är språket annorlunda: ”Det senaste året har tiotusentals varav många barn dött, och än fler fått sina liv förstörda. Skräcken, svälten, sjukdomarna, sönderslagna hus, och hatet som lidandet föder”.
Att jag påpekar den här skillnaden är inte för att märka ord. Jag påpekar det för att Block Hanes ordval inte är unika. Hennes formuleringar medverkar till ett narrativ som vi sett gång på gång under det senaste året.
Stora delar av medierapporteringen från Gaza har hållit Israel om ryggen genom att inte explicit skriva ut att det är deras militär som bär skulden för de över 40 000 som dödats i Gaza.
Som journalisten Laura Albast konstaterade i en Washington Post-artikel redan 2022: ”Palestinier dödas inte; vi dör. När israeliska styrkor gör en razzia i våra stadsdelar mitt i natten, när de bombar våra barn, river sönder våra hem, koloniserar vårt land och dödar vårt folk, är vi på något sätt också ansvariga.”
Att Block Hane inte verkar förstå att frågan är systematisk, utan i stället tolkar min kritik som småaktig och barnslig, vittnar om en anmärkningsvärd ignorans. Särskilt med tanke på att orden kommer från en erfaren skribent som borde veta att språket och medierna har inflytande över hur vi uppfattar verkligheten.
Att hon dessutom försvarar sina ordval med att många i Gaza dött av sjukdomar, och att ”ingen över tio år säger ’dödas av en sjukdom’” kan jag inte tolka som annat än ett unket försvar för Israels krigföring.
Är det lika barnsligt att påtala att många av dessa sjukdomar inte hade behövt leda till dödsfall om Israel inte bombat sönder i princip alla sjukhus i Gaza? Är det ingen över tio år som tycker det är relevant att sjukdomarna som brutit ut i Gaza gjort det för att Israel stoppat tillgången på rent vatten, på internationella sjukvårdsteam, på medicin, på mat och el?
FN publicerade förra veckan ett klipp på sitt Instagram-konto som lyfter just språkets påverkan på vår verklighetsuppfattning. Klippet, som handlar om hur vi porträtterar våldtäkter, följs av en text: ”Vi har alla ett ansvar i att utmana narrativ som skuldbelägger offer och i att välja ett språk som stödjer överlevare istället för förövare.”
Resonemanget går även att applicera på Israels krigföring. De som rapporterar om dödsfallen i Gaza utan att peka ut Israel som ansvariga bidrar till en subtil propaganda, oavsett om den är avsiktlig eller inte.
