Riktigt så dum som han gör sig är rimligtvis inte Björn Werner när han skämtar till det om hur han somnat över lyriken, haha, alla vet ju hur trist det är med poesi! 

Istället får man tänka sig en krumelur gjord för skrattarna, en rolig piruett som kan applåderas av alla de som redan i smyg tycker att de där självgoda boktöntarna borde plockas ned från sina piedestaler och börja glo på tv som vanligt folk.

Problemet är: det gör vi redan. I skrämmande stor utsträckning. 

Och att: piedestalerna revs för åratal sen, kvar finns en kämpande kår författare och kritiker som arbetar för allt mindre pengar. En bokmarknad där upphovspersonernas möjligheter att försörja sig helt slagits ut av streamingtjänsterna för ljudböcker, en massa läsande svenskar men en krympande arena för litteraturrecensioner, alltså för böckerna att nå sina läsare.

Det finns inte en gnutta maktkritik i det där höhö-andet, däremot ett populistiskt kulturförakt som också passar på att kroka arm med ett slafsigt kvinnoförakt, så som populism har en märklig tendens att göra. Björn Werner hänvisar till Åsa Beckman och Åsa Linderborg när de för något år sedan fick det underliga infallet att kritisera August-priset på grund av att alltför många kvinnor vann det, Som dessutom skrev om kvinnor. Herregud så töntigt! Och inåtvänt och pretentiöst.

Lite i samma linje som när två av landet mest högprofilerade litteraturkritiker, Mikaela Blomqvist och Viktor Malm, som i vanliga fall försvarar litteraturens frihet framför allt, båda kom fram till att Sara Meidell i sin roman ”Ur ur min kropp” tänjt modernismens gränslösa pluralism för långt och Victor Malm i Expressen till och med skrev: "Kalla det menskonstens död” och tycks ju då flirta med den kvinnohatande högerpopulism som kampanjat mot kvinnors konstnärliga uttryck, inte minst genom att klumpa ihop den till menskonst.

Det är så märkligt, det finns inget i Meidells bok som är mer upprivande eller omoraliskt än vad som uttryckts i hundratals tidigare böcker. Den gör det obehagliga att tvinga läsaren att se världen genom sjuka ögon – det är inte den största läsupplevelse jag haft, men det är vad den gör, det är vad litteratur gör ibland. 

Det kan vara våldsamt skavigt och upprivande att befinna sig där med den sjuka huvudpersonen, vi gör det med dansken Björn Rasmussen i hans skildringar av övergrepp, knark och schizofreni, med Andreas Lundgren och hans djupa djupa depression, med den perverterade sexualiteten hos Dennis Coopers karaktärer och en lång rad andra galningar och svin. Men i det sjuka får man på köpet syn på en välbekant värld som vore den alldeles ny, och främmande.

Inte så att Werners populism och Malms selektiva moraliserande är exakt samma sak, men som två oerhört underliga idéer om vad litteratur ska vara är de symptomatiska för en tid där just detta verkar vara det allra svåraste av allt: att våga låta sin värld bli tiltad då och då, för klarare utblick.

Och det läskiga med både Björn Werners poserande dumhet och Victors Malms plötsliga gubbighet är att de blåser med i en vind som redan är stark och som växer sig allt starkare.

Det gör det mindre festligt.