”Det finns inget som är så dåligt som att institutionaliseras i sin arbetslöshet” motiverade finansminister Elisabeth Svantesson idén (TT 25 mars). 

På pressträffen nämndes att 340 000 personer fick försörjningsstöd 2021 och att den viktigaste orsaken var arbetslöshet. Så associeras bilden fram av 340 000 fullt arbetsföra personer som går och latar sig på bidrag.

Låt oss börja med siffrorna.

Till att börja med är 117 000 av dessa barn.

Ytterligare kring 100 000 får stöd på grund av andra orsaker än arbetslöshet, till exempel personer med sociala problem, som inte är arbetsföra. De flesta av de vuxna uppbär dessutom stöd bara en kortare tid, som mellan två jobb, och löper väl föga risk att institutionaliseras.

De som på grund av arbetslöshet uppbär långvarigt stöd, med vilket avses 10 månader eller mer under ett år, är i slutändan inte fler än 44 000 personer. Möjligen en lite mindre skräckinjagande grupp dyra parasiter än regeringen vill ge sken av.

Dessutom bör det tilläggas att antalet personer som uppbär försörjningsstöd har minskat sex år i rad nu. Det är inte direkt ett växande problem som ska kvävas i lindan av en proaktiv regering.

Att tvinga dem till heltidsaktivering är en metod som prövats många gånger genom åren, inte minst i samband med 90-talskrisen, då en rad ”modeller” tog form på lokal nivå: Uppsalamodellen, Rinkebymodellen och så vidare.

Det fungerade inte. 

Och det vet politikerna. I en offentlig utredning 2007 klargjordes att forskningen inte ger stöd åt aktiveringstvång (SOU 2007:2). Samma sak i den kunskapsöversikt som levererades till arbetsmarknadsutskottet 2012 (Hjertner Thorén 2012). En enda svensk studie har visat positiva effekter i form av minskade socialbidragskostnaderna och ökad sysselsättning, men av den kan inte utläsas om det verkligen var just de individer som aktiverades som fick jobb (Dahlberg 2008). Tvärtom visar flera studier snarare att det är meningslöst (Giertz 2004) eller rent av kontraproduktivt, på så vis att aktivering minskar chansen till självförsörjning (Milton 2006). 

De negativa effekterna för dem som utsätts för aktiveringstvång är däremot betydande. Många vittnar om förnedring, om känslan att bli hunsad, om bruten självkänsla.”Jag kände mig utnyttjad som en liten lort där” säger exempelvis en person till socialforskaren Anna Angelin. Hon skriver: ”Sammanfattningsvis ger min studie stöd för att aktivering som innefattar tvång och förödmjukelse många gånger blir till en kontraproduktiv erfarenhet” (Angelin 2009).

Men att tala om effektivitet är att ställa fel fråga om politiken syfte. Poängen med den så kallade arbetslinjen har aldrig varit att få folk i arbete. Uppdelningen av befolkningen i värdiga och ovärdiga samhällsmedborgare är syftet. 

För att förstå detta måste man se hur genomsyrat samhället är av idéerna om individualism, valfrihet och meritokrati. Du kan välja din egen livsbana, och det är din egen förtjänst eller ditt eget fel vad utfallet blir. De stora ekonomiska och politiska processer som formar våra öden och som i allt väsentligt är bortom individens kontroll är som bortblåsta. Det är varje persons ansvar att bli ”anställningsbar”.

Det är denna bild av samhället som gör det möjligt att peka ut de ovärdiga förlorarna som måste ta sig i kragen. På så vis pekar man också ut de välförtjänta vinnarna: ni som arbetar och försörjer er. Det är till oss förslaget om aktiveringstvång är riktat, alla vi som vet att vi inte löper någon större risk att drabbas av det. Vi får budskapet att vi är duktiga, en statushöjande klapp på axeln, som dessutom har fördelen att det inte kostar statskassan några betydande summor i kronor och ören. 

Priset är socialt: 44 000 personer utdefinieras som arbetsskygga snyltare och förnedras på socialkontoren. Deras funktion är att utgöra en kontrast till de väljare regeringen vill tala till.

Därför är jag inte ens övertygad om att Svantesson i slutändan vill att de ska försörja sig själva. Det skulle i alla fall förklara varför hon greppar efter metoder som inte fungerar.

Hade de arbetslösa socialbidragstagarna inte funnits, hade hon nog fått uppfinna dem, istället för att bara, som nu, antyda att de är 7-8 gånger fler än de egentligen är.