Och klart det brann till i varje kvinna som vill leva i den stora världen och inte bara i den lilla, som ville leva där ute där det hände, där beslut fattades, där konst skapades och nya tankar tänktes.
Inte så konstigt, tänker jag i efterhand, att min generation, 70-talisterna, i princip började förneka att vi ens hade kvinnokroppar. Vägrade kännas vid att reproduktionens funktioner påverkar oss i alla skeden i livet, att kvinnans kroppsliga konstitution gör henne extra stark i vissa bemärkelser, extra sårbar i andra.
Det var livsnödvändigt, eftersom de jävlarna faktiskt stod där och ville kasta oss tillbaka till ett förfeministiskt mörker, ett liv inlåst i mödraskap och heterosexuell tvåsamhet grundad i den uråldriga mytologin om man och kvinna som två fullständigt olika men perfekt passande bitar som ska fogas samman till ett. Kampen är aldrig vunnen en gång för alla, den behöver föras igen och igen, lärde vi oss och slogs mot de blankögda 50-talsivrarna.
Nu sker lite samma sak igen. Belinda Olsson låter hjärnforskaren Marcus Heilig strössla ur sig sanningar om hur män och kvinnor är baserat på hjärnforskning, utan att någon av uppgifterna specificeras eller ifrågasätts. Om män är bättre på en sak på ”gruppnivå”, vad betyder det och är inte avvikelserna inom gruppen så mycket större en de mellan grupperna?
Medan skeptiker som Agnes Wold presenteras som ”feministisk terminator” så att man inte ska få för sig att hon är neutral.
Här förs en kampanj helt klart, vi måsta fatta hur mycket av predestinerade könsdjur vi är och inte slåss mot det naturliga inom oss. Naturligtvis retar det upp folk.
Den idén har framförts igen och igen på senare år, oftast med mer finess och skärpa än i ”Från savannen till Tinder”.
Reportageserien är inte så väldigt provocerande, mest för att den är lite slött och slarvigt gjord. Det känns inte heller som att dagens kvinnliga biologister riktigt vågar ta i från tårna. Eller kanske vill de inte själva heller reduceras till barnafödande hemmasittare med trygga leenden och nybakade bullar redo för varje ledset barn eller besviken jägare/man som kikar in mellan sina äventyr?
Men jag kan undra över denna besatthet av att skilja på Hon och Han, samtidigt som vi ju vet, också genom modern hjärnforskning, att variationerna i människans konstitutioner är oändliga. Varför är det så avgörande i sig? Vad tror vi oss kunna förstå om oss själva och varandra genom att scanna hjärnor och lägga resultatkurvorna bredvid varandra, uppdelade i tjejgruppen och i killgruppen? Annat än att behandla den andre mindre som en människa och mer som representant för en grupp, tänker jag. Är det härligt på något enda sätt än att det är snabbt och effektivt och kräver mindre av vår fantasi och empati?
Paradoxalt nog går inte intresset för att utforska kvinnors specifika hjärnor på något sätt hand i hand med ett engagemang inför att undersöka hur kvinnors/livmodersbärares kroppar fungerar. De eviga och accelererande kriserna i förlossningsvården är ett hårresande exempel på hur minimalt intresset är för att sätta sig in vad livmoderbärare behöver av vården för överleva sitt livs mest utsatta situation i någorlunda intakt skick. Inom andra delen av vården felbehandlas kvinnor konstant eftersom all forskning som skett gjorts på mäns kroppar.
Där är en verklig skillnad som man kanske skulle kunna lägga lite mer kraft på, än på slarvigt knutna band mellan hur man sätter samman ett Ikeaskåp och vissa signaler i hjärnan som går fortare på ”gruppnivå”.
