För är det något Harry Belafonte bör kommas i håg för, så är det att han representerade exakt allt det som vår intoleranta och ojämlika samtid avskyr.
Det finns troligen inte en enda ståndpunkt som denna globala superstjärna intagit som inte skulle höja blodtrycket på regeringens samarbetspartier eller vikarierna på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Och han gjorde det från den position som de sällan sparar något krut på att håna – den privilegierade kändisens.
Det vore inte orättvist att påstå att Harry Belafonte var världens förste och främste ”social justice warrior”. Han bekämpade apartheid med samma glöd som han engagerat sig i medborgarrättsrörelsen. Han stödde Fidel Castro, Hugo Chavez och Bernie Sanders och kallade George W Bush ”vår tids störste terrorist”. Han samarbetade med Spike Lee och Steve McQueen och det fanns inte en känd svart profil han inte tillrättavisade för att inte vara tillräckligt radikal. Det spelade ingen roll om det var Jay-Z, Barack Obama eller Colin Powell, som han avfärdade som ”hus-slav”.
Till råga på allt var han mannen som skapade ”We are the world” – det var han och Ken Kragen som anlitade Quincy Jones att producera och Michael Jackson samt Lionel Richie att skriva låten.
Faktum är att Harry Belafontes blotta existens skulle varit ett irritationsmoment för våra nationalister om han kommit till världen idag. Han föddes i Harlem av karibiska invandrare med ett efternamn som ändrats för att lura migrationsmyndigheterna.
I nionde klass hoppade han av skolan för att hänga med gängen.
Möjligheterna att bli en av sin tids stora ikoner borde ha varit exakt noll. Men fackligt engagemang och folkmusik skulle bli en väg in i underhållningsbranschen.
Han radikaliserades politiskt under sin tjänstgöring i flottan, vilket stärktes av erfarenheten av att bara erbjudas skitjobb när han försökte försörja sig som sångare.
Tack vare uppbackningen från sin första hustru, läraren Marguerite Byrd och vännerna han lärde känna på Erwin Piscators drama school – Marlon Brando och Sidney Poitier – lyckades han börja sin karriär på den banbrytande American Negro theatre i Harlem.
När den väl tog fart gick Belafontes karriär parallella steg med medborgarrättsrörelsens framgångar. En rörelse han hjälpte till att finansiera med de miljoner han gjorde på skivframgångarna – bland annat genom att betala borgen för dess fängslade ledare. Under en tid sålde han lika mycket som Elvis Presley.
Han blev en trogen allierad till Martin Luther King och hans familj.
Och när sprickorna i den rasistiska muren uppstod så var Harry Belafonte den förste som kröp igenom dem.
Med sina öppna skjortor och honungslena röst blev han den första svarta mannen som tilläts vara ett offentligt sexobjekt även för vita kvinnor. Samma år som Hollywoods ”Production code” ändrades och möjliggjorde kärleksscener mellan svarta och vita så var han den förste som spelade in en sån tillsammans med Joan Fontaine i ”Island in the sun” (1957).
Belafonte tyckte så klart det var en lam film.
Han ville ha mer. Snabbt.
Att han såg sitt eget yrkesliv som en del av kampen för rättvisa var uppenbart.
Han var den förste svarte skådespelare som fick en Tony, en Emmy. Den förste att vara värd för en talk show – dit han så klart bjöd in Martin Luther King. Han gifte sig med en vit kvinna när det fortfarande var olagligt i hälften av USA:s stater och blandade svarta och vita musiker. Han planerade den berömda marschen med King i Washington 1963 och såg till att vita kändisar stödde kampen. Han insåg att medial exponering var ett verktyg som kunde användas för att skapa förändring.
En mediestrateg med målet att gå över alla gränser som fanns.
Hela tiden djupt fackligt engagerad.
Trots att han i bland möttes med våldsamma protester lyckades han bli antirasismens och det moderna USA:s leende, glamourösa ansikte. En poster boy för rättvisa – eller som det numera heter, en godhetsknarkare.
Sin ikonstatus använde han till att skapa andra megastjärnor. Bob Marley, Miriam Makeba och till och med Bob Dylan fick en skjuts tack vare Belafontes engagemang.
Belafontes sångröst var stundtals ljuvlig, men idag är det svårt att förstå hur hans kulturella approprierings-calypso (Day-O!) kunde sätta så mänga hjärtan i brand. Men det fanns en kärlek till visor och folkmusik på 50-talet som det inte gör så mycket om historien glömmer bort. Att sjunga ”Hava nagila” och och ”Mary’s boy child” var ett sätt att nå topplistornas allra högsta positioner. Det är obegripligt. Men hans inspelningar med fängelsesånger håller än idag. Kanske för att de handlar om det alla bra poplåtar bör handla om: mord, fängelsestraff och mamma.
Men det som inte går att glömma är att Harry Belafonte var så woke en människa kan bli.
Han var critical race theory på två ben.
Han var den liberala eliten. Hollywood-liberalismen. Den störste snöflingan av dem alla.
Den kamp mot sociala orättvisor som för den kompromisslöse Belafonte var ett kall så starkt att han förlorade många vänner på kuppen, är exakt just det som samtiden avfärdar med sina tröttaste och mest uppgivna ironier.
