Men det har uppenbart hänt något. När jag läser mig in på hur debatten lät då var tonläget högt, och kanske till och med fanns det de som ville förneka existensen av våld i hederns namn. 20 år har gått, och som Kurdo Baksi så väl formulerade det i dokumentärfilmen:
– Förr tänkte politiker att de skulle förlora röster på att prata om heder men nu vill partier vinna röster på att prata om heder.
Jag ser dokumentären och undrar om det höga tonläget verkligen har försvunnit. Än tycks det vara så att utrymmet för att hålla två tankar i huvudet samtidigt är lika smalt. Ibland även kvävande. Kampen mot våld i hederns namn är livsviktig, insatserna många och medvetenheten har – tack och lov – blivit bättre. Men all kamp mot våld i hederns namn är inte beundransvärd.
När jag för några år sedan skrev en granskande text på Expo om föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, fanns det de som menade på att jag genom texten undergräver förtroendet för all typ av arbete mot våld i hederns namn. Det fanns även de som ansåg att jag genom att kritisera vissa aktörer förnekar eller förminskar problemen.
Ger sig på alla muslimer
Det har skett en utveckling på området, men somliga aktörer tycks inte ha hängt med. Tvärtom finns det de som ständigt har taggarna utåt, oförmögna att ta emot kritik. En av dem som förekommer i dokumentärfilmen är Sara Mohammad, som vid sidan av sitt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck ofta spridit rasistiska föreställningar. Det handlar om Facebook-inlägg om att muslimer ”uppfostrats till att ljuga” och inlägg som hyllar Pamela Geller, ökänd antimuslimsk konspirationsteoretiker. För att inte tala om föreläsningar där hon antytt att judendomen generellt är kvinnohatande.
Det finns gott om aktörer, föreningar och organisationer som tar kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck, utan att förena det med antimuslimska och rasistiska föreställningar. Men i särskilda kretsar trampar man ofta i klaveret.
Nu senast när GAPF:s goodwillambassadör Faw Azzat skrev på Twitter att slöja bör förbjudas för anställda på myndigheter och statliga institutioner. Det är alltså en hel grupp kvinnor som skulle stängas ute från arbetsmarknaden. Hur detta dessutom skulle hjälpa de kvinnor som bär slöja på grund av tvång är en gåta.
Ingen homogen grupp
Samtalet om detta bör inte vara så komplicerat. Det är givetvis inte att ägna sig åt rasism för att man uppmärksammar och arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men om man gör det med antimuslimska och rasistiska glasögon blir det ett bekymmer som kan få oerhörda konsekvenser, inte minst för de som faller offer för våldet och förtrycket.
De sistnämnda är inte en homogen grupp, det går inte att föra en gemensam talan om deras relation till religion eller kultur. För somliga, som en av mina närmsta vänner, var religion ett andrum – fri från familjens traditioner och krav. För andra har religionen varit verktyget som strypt deras tillvaro.
Jag ser dokumentärfilmen och känner mig tacksam för de positiva utvecklingarna. Men i viss mån har inte mycket förändrats, debatten om dessa frågor omgärdas fortfarande av rasism. Inte på grund av frågan i sig, men på grund av somliga av dem som driver den.
