Efter Francos död gick, 1976, kaptenerna från de två stora baskiska klubbarna – Inaxio Kortabarria i Real Sociedad och José Ángel Iribar i Athletic Bilbao – ut på planen inför det baskiska derbyt. Tillsammans höll de den då ännu förbjudna Ikurriñan, den rödgrönvita baskiska flaggan. Terrororganisationen ETA var fortfarande högst aktiv och förtrycket mot regionen alltjämt stort, men markeringen var lika tydlig som utstakande för decennierna som följt.

Baskien har aldrig varit som resten av Spanien. Likt Katalonien har de ett eget språk, en egen kultur och identitet. De har även ett eget landslag, men trots politiska kampanjer har de aldrig blivit medlemmar i Fifa eller Uefa.

Den autonoma regionens val i april resulterade i stora framgångar för separatistpartierna. Vänsterpartiet EH-Bildu, ETA:s politiska gren, tog tillsammans med de konservativa baskiska nationalisterna PNV hem tre fjärdedelar av mandaten. Baskiens självständighetskamp är långt ifrån död. Men med detta spanska landslag kan, åtminstone i fotbollssammanhang, unionistiska tankar gifta sig med separatistiska, eftersom det var de baskiska frihetskämparna som gav hela Spanien pokalen. Och förtryckarna i Madrid jublade. 

Och Baskien har jublat. Även om radikala, kanske väntat, satte upp en skylt i byn Ellorio, där spelarna Mikel Merinos och Mikel Oyarzabals mammor bor, efter segern med texten ”Nej till assimilering i det spanska landslaget” och ett överkryssat hakkors.

Men assimilering var det inte. Det var lika mycket resten av Spanien som blev mer baskiskt.

Nico Williams gjorde ett-noll på assist från Lamine Yamal.

Nico Williams familjehistoria är sensationell. Utan skor och med storebror Iñaki i magen (döpt efter den präst som tog hand om familjen när de kom till norra Spanien) tog sig mamma och pappa Williams från Ghana, genom öken och bokstavligen över murar för att komma till Spanien. Iñaki föddes och blev som 18-åring upptagen i Athletic Bilbaos cantera, den ungdomsakademi som fostrar spelare till ett av Europas mest häpnadsväckande lag. 

Athletic Bilbao har fortfarande, med något mer liberala krav, endast baskiska spelare i sin trupp. Det gör dem till en symbolisk motståndare till dagens ultrakommersiella fotboll. Deras spelare förväntas studera vid sidan av fotbollen, med en uttalad tanke om att inte bara fostra spelare utan också människor. 2015 blev Iñaki lagets första svarta målgörare och han slog senare ett osannolikt rekord efter att ha spelat 251 matcher i rad för Bilbao.

Igår gjorde hans lillebror ledningsmålet i EM-finalen och även om den Madrid-födde Rodri vann titeln som EM:s bäste spelare var 22-årige Nico Williams Jr. definitivt en aspirant på utmärkelsen. Han assisterades av sensationen, den 17 år och en dag gamle, Lamine Yamal. Katalanen vars hemkvarter Rocafonda blivit ett slagträ i högernationalistisk politik. Båda självvalda antirastiska symboler.

England kvitterade, men i den 86:e minuten assisterade ytterligare en katalan, Marc Cucurella, ytterligare en bask, Mikel Oyarzabal.

När slutsignalen gick hade Spanien sex spelare på plan med tydlig baskisk koppling. Och då var franskfödde Robin Le Normand som ”blev spansk” i San Sebastián redan utbytt. Därtill var tre katalaner med i startelvan. Inför finalen sade Oyarzabal att han var stolt över att Real Sociedad – som tidigare hade samma policy om baskiska spelare som Athletic Bilbao – hade fem spelare i landslagstruppen och tillade: 

– Att ett så litet område har så stor representation är bra. Vi är alla här för samma sak, att hjälpa laget göra framsteg och nå vårt mål.

Under många år, inte minst under framgångsåren 2008 till 2012, dominerades det spanska landslaget av Real Madrid och FC Barcelona. En ständig dragkamp mellan ”på riktigt spanska” kastilianska och katalanska spelare.

I år var det spanska landslaget baskiskt.

Det jublades i Madrid igår kväll. Men det var Kortabarrias och Iribars arvtagare som sköt hem segern. Bucklan ska till Madrid, men inte ens kung Felipe får glömma var den egentligen hör hemma.

Texten har uppdaterats.