Polis tillkallas. Den nytillträdda generaldirektören – vad gör hon? Hukar på sitt rum såklart? Icke. Rak i ryggen går hon trappan ner och möter aktivisterna. Och lyssnar. Erbjuder sig att träffa aktivisterna igen.

Mindre än en månad senare skriver hon under beslutet: Homosexualitet klassas inte längre som en sjukdom. Aktivisternas krav hade därmed blivit verklighet. Inte för att generaldirektören från början haft en egen uppfattning, utan för att hon lyssnade på argumenten.

Generaldirektören i fråga var Barbro Westerholm. På tisdagen kom beskedet att hon avlidit 89 år gammal.

Liberala ideal

I nära ett halvsekel har Westerholm befunnit sig i offentlighetens ljus. I sammanlagt 27 år var hon riksdagsledamot för Folkparitet och Liberalerna. Få har som hon kommit att personifiera liberala ideal. Att ta till sig kunskap och lyssna på goda argument. Men också att höja rösten för mänskliga rättigheter.

Som nyvald riksdagsledamot 1988 agiterade hon för samkönade pars möjlighet att registrera partnerskap – inte utan motstånd från sitt eget parti. Sju år senare blev lagen verklighet.

Gav aldrig upp

Nu är tidsandan en annan. I sina sista strider stod Barbro Westerholm på den förlorande sidan. Inte minst när hennes parti öppnade famnen för ett uttalat anti-liberalt parti som skrattar åt asylrätten, hetsar mot transpersoner och vill strypa friheten för kultur som finansieras med skattemedel.

Hon förlorade, men gav aldrig upp. Så sent som i november sa hon till Dagens ETC att hon bestämt sig för att stanna i partiet för att stötta dem som vill se en annan inriktning och lämna SD-samarbetet. Om det inte skulle lyckas kunde partiet gott läggas ner, ansåg hon.

– Då skiljer vi oss inte så mycket från andra att det finns skäl att ha partiet kvar, sa Barbro Westerholm.

Nu har hennes röst tystnat. Men tron på kunskap, argument och människors rätt lever trots allt än. Även i en tid som den här.