Den här gången är det Jack Hildén som rycker ut till sin vän Aase Bergs försvar. I en artikel i Aftonbladet (30 maj) förklarar han att kritiken Bergs nyutgivna dagbok fått, av bland annat mig i Dagens Nyheter (23 maj) är orättvis eftersom Ulf Lundell också skriver dagböcker men när han gör det möts han av ”reservationslösa hyllningar”.
Det orättvisa med det här är, enligt Hildén, inte nödvändigtvis att Aase Bergs dagbok ”Jag är aldrig hemma” förtjänar mer beröm. I stället argumenterar han för att Ulf Lundells dagböcker är minst lika ointressanta och fyllda av substanslöst dravel, men att de trots det respekteras av kritikerkåren.
Hur kan två böcker som är så lika få så olika bemötanden, undrar Hildén, för att sedan presentera några olika teorier. En av dem handlar om att recensenterna tillhör olika kön och att vi helt enkelt värderar den kvinnliga erfarenheten lägre än den manliga. Men eftersom andra kvinnliga dagboksförfattare (Wera von Essen, Marianne Lindberg de Geer) fått fina recensioner skjuter Hildén ner denna förklaringsmodell ganska direkt, även om jag tror att det kan ligga något i den.
Aase Bergs dagbok skildrar till stor del de mindre glamorösa delarna av att vara kvinna. Om man jämför med von Essens ”En emigrants dagbok” som till stor del handlar om att dricka vin med andra katoliker och att dejta brasilianska män, är innehållet i ”Jag är aldrig hemma” mer... osexigt.
Det är en bok om att känna sig otillräcklig, att flänga runt mellan familjemedlemmar och fastigheter som behöver fixas. Och kanske är just den kvinnliga erfarenheten fortfarande något vi önskar kunde utelämnas från litteraturen? Något med betydligt lägre status än Ulf Lundells Rapport-referat?
Man kan kritisera Aase Bergs bok för mycket, men fan inte för att handla för mycket om hur det är på Södermalm
Sherlock Holmes, nej jag menar Jack Hildén, fortsätter texten med att presentera en ny misstänkt: Kanske är det inte könet utan miljön som gör att Lundell hyllas och Berg kritiseras: ”(...) det är skvaller, kulturelitens lilla tillvaro kring Södermalm som de inbillar sig är relevant för allmänheten (...) Ulf Lundell befinner sig åtminstone på behörigt avstånd, kring Österlen.”
Det får mig undra om han verkligen läst sin kära väns dagbok, som visserligen mellanlandar i stadsdelen som innehåller lika många journalister som Norrland, men till absolut störst del utspelar sig på hålor i Sverige som jag en vecka efter läsningen inte ens minns namnen på. Man kan kritisera Aase Bergs bok för mycket, men fan inte för att handla för mycket om hur det är på Södermalm.
Och så når vi det som Hildén presenterar som lösningen på gåtan, att Aase Bergs inlägg blev droppen som fick dagboksbägaren att rinna över. Någon gång måste vi sätta stopp för denna självupptagna kulturelit som fått för sig att läsarna bryr sig om vad de handlar på Coop. Att gränsen gick just vid ”Jag är aldrig hemma” är egentligen en slump.
Det låter verkligen som en rimlig förklaring, men det finns en annan som i mina ögon är betydligt mer sannolik. Dagboksgenren sticker visserligen i ögonen på folk, men jag är övertygad om att den som lyckas skriva en fängslande berättelse kommer hyllas för det även om det råkar vara en dagbok. Aase Berg lyckades inte – varför kan ni läsa i min recension.
Ifall Ulf Lundell också misslyckats vet jag inte, jag har inte läst ”Vardagar”. Men om de är så tråkiga som Jack Hildén får det att låta som, antar jag att det finns en annan läxa att lära:
För att ägna tusentals sidor åt oredigerat babbel och ändå få beröm, måste du ha en minst 50 år lång karriär som en av Sveriges mest älskade artister och författare. Det är först då läsarna vill veta vad du äter till frukost. Och kritikerna kommer hylla dig för att du berättar det.
