Men nittiotalet gick, med sina ständiga nedskärningar och sina ideologiska reträtter. På den här sidan tusenårsskiftet var partiet inte längre den där stora folkrörelsen och heller inte reformismens avantgarde.

På Västeråskongressen 2001 ströks den så kallade portalparagrafen i partiprogrammet, trots att dess litet högtidliga ton än idag skär genom all samtida, timbrofierad tidsanda. Ibland läser jag upp den på möten och lägger till några ord om feminism och ekologi och simsalabim är det väsentliga där: ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsförtryck och artegoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Denna lätt modifierade portalparagraf borde tryckas upp delas ut i kongresshallen i Örebro. Kongressen borde ha blivit en idépolitisk kongress. Om det är något partiet just nu behöver, efter ett uselt val och ett lika uselt framförhandlat januariavtal, så är det en intensiv ideologidebatt.

Hur kan S ha blivit så fullständigt oförmöget att prata om klass och social jämlikhet? Hur kunde man förhandla så dåligt med borgarna? Det som ska diskuteras under kongressdagarna är organisationen. Visst. Det slås fast att partiet måste tala mer med vanligt folk. Bra. Men om vad? Den frågan är inte uppe.

Ett växande muller hörs nu faktiskt, från facket, från hyresgäströrelsen, från vanligt folk mot januariavtal och ideologisk stumhet. Men starkt är det inte. Mullret måste växa, till den punkt där S tvingas lägga fram några riktiga reformer – testa överenskommelsen och om den spricker gå till nyval.

Men jag ska inte bara klaga. Att det ännu finns ett socialdemokratiskt parti som samlar nära 30 procent av väljarna är ett mirakel. Och hade S vilket många ville, avstått regeringsmakten hade socialdemokratin nu sett ut ungefär som (s) i Göteborg: Splittrat, hopplöst vid sidan av allt, lämnande fri passage för högern. Eller som en lika splittrad Allians. 

I grunden gäller detta: Det kommer alltid att finnas behov av ett stort reformistiskt parti som anger politikens grundton. Brett och folkligt måste det vara. Det måste exempelvis innesluta såväl flyktingkämpar som förespråkare av stramare migrationspolitik – annars förvisas det till marginalen. Vem vet, med tiden kanske V blir det breda reformistiska partiet, men var så säker: då kommer det att likna socialdemokratin.

Att socialdemokratin trots allt ännu står på benen betyder följande: Det går att få det att gå i bättre riktning! Om låt oss säga femtiotusen nya medlemmar kliver in och kräver en politik för social jämlikhet så gör det skillnad.

Bara mullret underifrån kan väcka S till nytt liv.