Hur då? Jo, för det första är de urholkande mekanismerna svåra att mäta och kvantifiera, samtidigt som det finns en stark lobby som lägger ut dimridåer. Den gemensamma sjukvården urholkas på flera olika sätt genom framväxten av ”privata” försäkringar, men den tudelade välfärdens förespråkare är duktiga på att skapa en motsatt bild av verkligheten.
För det andra är det svårare att märka av försämringar som inte är försämringar i sig, utan försämringar i relation till det omgivande samhällets utveckling. Det blir naturligt för oss att skolor och sjukhus ser lite slitna ut i jämförelse med nybyggda villor och kontorsbyggnader. Vi vänjer oss vid att det offentliga står och stampar på samma fläck. Vi glömmer att det offentliga under en period var lika modernt som allt annat i samhället. Vi glömmer att endast det bästa skulle vara gott nog åt folket. Vi märker inte att det sker en gradvis avdrift där budgetar för offentliga ändamål inte uppdateras i takt med produktivitets- och BNP-utvecklingen.
Vi måste också inse att det finns politiker som vill slå mynt av, och vinna röster på, vår eftersläpande självbild. Politiker som hänvisar till den svenska välfärdsmodellen oavsett om deras förslag har något med modellen att göra eller inte, och trots att modellen redan har genomgått så stora förändringar att det blir allt svårare att se vad som är så speciellt med den.
Dessutom har den ekonomiska vetenskapen gjort oss blinda för att förbättringar för vissa ofta betyder försämringar för andra, det vill säga att om vissa får mer av samhällets resurser så får andra mindre av dem. Delar av den ekonomiska vetenskapen har raderat ut frågan om inkomstfördelning och skapat en ödslig ekonomi byggd på nyttomaximerande och isolerade individer, hushåll och företag. Andra delar av den ekonomiska vetenskapen har närmat sig frågan om inkomstfördelning genom att förespråka ojämlikhet, alltså lärt ut att om vissa tar mer av de samlade resurserna så är det bra för alla medborgare. Ökade klyftor är något gott. Enligt detta hästskitsteorem gynnas även sparvarna då hästarna får mycket att äta.
Det sistnämnda begreppet myntades av den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith. Han var kritisk till föreställningen att det är bra för samhället att de rikare blir allt rikare. Med sin milda ironi menade han att om man matar hästen (de rika medborgarna) med havre så kan sparvarna (resten av folket) sedan picka korn från den stora bajshögen.
Hästskitsteoremet, eller nedsippringsteorin, har många anhängare. Så här säger entreprenören Johan Staël von Holstein på temat:
Ökade inkomstklyftor är i och för sig bara ett problem för den avundsjuke och late, för så länge alla får det bättre gör det väl inget att en handfull får det extremt bra, eller?
Är det en extrem ståndpunkt? Egentligen inte. Med hänvisning till ”populistiska” rörelsers uppsving kan liberaler uttrycka allmän oro för inkomstklyftorna, men i praktiken har de inga förslag som ökar jämlikheten och ingen annan ekonomisk teori än att inkomstklyftor är bra för samhället.
Även Socialdemokraterna har, sedan 1980-talet, fjärmat sig från frågor som rör ekonomisk jämlikhet på ett konkret plan. Det vill säga en jämnare resursfördelning genom en allmän utjämning av kapital- och arbetsinkomster. Inom socialdemokratin inspirerades man av den så kallade kanslihushögern och av den tredje vägens politik, en rörelse som senare blev starkt förknippad med den brittiske sociologen Anthony Giddens och med Tony Blairs ledarskapsperiod för Labour, ett av de partier som omdanades i enlighet med den tredje vägen.
Det finns en liberal eller rent av nyliberal grundton i den tredje vägens politik. En av de viktigaste beståndsdelarna är betoningen på det som kallas lika livschanser och det samtidiga undvikandet av traditionellt socialdemokratiska paroller om en aktiv politik för att utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor. Vidare sanktionerade den tredje vägens politik de omfattande driftsprivatiseringarna inom välfärden från 1990-talet och framåt, det vill säga offentlig-privat samverkan inom sektorer som tidigare varit stängda för privata aktörer.
Driftsprivatiseringarna hör som sagt ihop med de halvprivata lösningar som urholkar, men sägs avlasta, den gemensamma välfärden.
Så här lyder den ofta upprepade myten: om vi förbjuder vinster i välfärden kommer en stor del av välfärden att försvinna, det vill säga den välfärd som i dag produceras av de vinstdrivande aktörerna. Dessa företag kommer att bli tvungna att slå igen. Det gäller till exempel vårdföretagen och det kommer att drabba människor i alla landsändar, på alla vårdnivåer.
Varför är detta en myt? Varför är den rent av löjlig? Svaret är mycket enkelt: all den vård som de borgerliga ledarskribenterna syftar på är finansierad via skatter, och alla dessa pengar fortsätter att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare.
Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Det skulle pumpas in exakt lika mycket pengar i de sjukhus och vårdcentraler som, vid ett vinstförbud, får namnet ”Landstinget” i stället för namnet ”Vårdföretag”. Den stora skillnaden är att mer av dessa inpumpade pengar skulle gå till vård av offentligt finansierade patienter, och mindre av dessa pengar skulle gå till att subventionera försäkringspatienter eller helt enkelt försvinna ut ur systemet som vinster till aktieägarna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
