Men det som tog honom till makten 2018 gör nu att han förlorar den.

Då ville tillräckligt många ha en politik som prioriterar intäkterna och jobben i en fossil industri på bekostnad av åtgärder mot det man upplevde som en vag, framtida klimatkris.

Året innan han blev vald gjorde han en omvänd Fridolin. Han viftade med en bit stenkol. För att säga att allt är okej, klart att Australien ska utvinna allt som kan utvinnas.

– Det här är kol. Var inte rädda. Det kommer inte att skada er! sa han i parlamentet.

Då kom han undan med, och vann röster på, att förlöjliga miljöaktivister som ”patologiska”. 

Sedan brann Australien. 

Ofattbara skador på natur och egendom. Skräckbilder som visade hur familjer flydde för sina liv genom pyrande helveteslandskap. 

Morrison förstod inte allvaret. Han flög till Hawaii för att semestra. Sedan ilade han hem för att rädda sin politiska karriär.

Tonläget blev ett annat. Han började prata om upphettning som om han faktiskt vore mottaglig för vetenskap. Men nej, det räckte inte. För sent. Australien har sett vad som väntar. Just nu dör dessutom deras älskade barriärrev. 

Australiens nyvalde premiärminister Anthony Albanese:

– Tillsammans kan vi dra fördel av vår möjlighet att bli en supermakt vad gäller förnyelsebar energi, sa landets nyvalde premiärminister Anthony Albanese inför sina väljare.

Högerpartiet har sämst klimatpolitik (i fjol subventionerade man fossila näringar med runt 80 miljarder kronor). Albaneses socialdemokratiska Labor har bättre men inte bra, innehållet är en strategiskt kompromiss mellan vad som faktiskt måste göras och vad partiet tror att arbetarväljare har för smärtgräns. 

I glappet däremellan bryter det nu i en grön våg, med en ny sorts politiker. The Greens fick runt två miljoner röster.

Klimatkrisen avgjorde valet. 

Morrison-typen av politiker överlever inte när den visar sin förödande kraft.