I år har man lagt sig exakt rätt i Augustfåran och det med en faktiskt alldeles underbar roman. Elin Cullheds ”Eufori” är inte någon lättuggad dussinlitteratur, den är inte heller svårläst. Men med sin täta, intensiva litterära fantasi kring Sylvia Plaths sista tid i livet, har hon skapat en både mångfacetterad och fängslande roman. 

Det finns så många fällor att ramla ned i när man skriver om en litterär ikon, så många klyschor och återvändsgränder. När det dessutom handlar om Sylvia Plath, generationer av unga skrivande kvinnors stora förebild och romantiska hjältinna, med sitt tidiga självmord, med sin problematiska relation med poeten Ted Hughes, och sin kamp för att skriva, skriva. I konflikt med moderskapet, kvinnosynen, mannen, sitt eget psyke.

Men Elin Cullhed väver något helt eget av det rätt utslitna stoffet. Delvis för att hon också har en mer allmänmänsklig berättelse som fokus, då Plaths sista år i livet sammanföll med den nyblivna tvåbarnsmammans tillvaro. De tvära kasten mellan uppslukande kärlek och förtvivlan som det innebär att vara mamma till mycket små barn, känslan av att ätas upp och förintas av samma varelser som är ens största kärlekar.

”Säg den mamma som inte är mamma allra främst, före allt annat hon också är. Säg den mamma som inte någon gång har haft trubbel med den allomfattande livsuppgift ett moderskap är”, sa Elin Cullhed i sitt tacktal.

Så placeras sig årets Augustpris mitt i den krusning på havet av litterära mansskildringar som en hel del böcker om att bli mor har stått för på sistone. (Men på ett lite mindre uppenbart sätt än de som Greta Thurfjell blev provocerad av i DN häromdagen.) 

Det var en stabil skönlitterär kategori i år, med hjärtskärande och täta ”Singulariteten” av Balsam Karam som en verkligt stark kandidat, eller Maxim Grigorievs vindlande uppgörelse med drömmen om den gamla världens civilisation och kultur i romanen ”Europa”. Det hade ju också varit skoj om Mats Jonssons briljanta ”När vi var samer” fått bli den första serieroman som fått priset. Men ”Eufori” går definitivt att lägga under granen och mer än så, en roman att bli en smula skakad av.

En mörk deckarhistoria från Sveriges fattigtid, skriven för mellanåldern, gled förbi poetiska bilderböcker och ungdomsromaner om identitet, sex och kärlek i barn- och ungdomsboksklassen. Johan Rundbergs ”Nattkorpen” ligger ännu oläst på byrån, men bara inledningssidan lovar välskriven och berörande spänning, om föräldralösa Mira i ett igensnöat Stockholm i slutet av 1800-talet.

I fackboksklassen rådde också hård konkurrens när Nils Håkansons bok om översättandets roll i det litterära landskapet, ”Dolda gudar” tilldelades årets pris. En kunnig och finurlig djupdykning i en yrkesroll, och framför allt villkoren för den, som sällan uppmärksammas som den förtjänar. 

Men här fanns även Anders Olssons bok om Dante, men alla roligast hade det varit om priset gått till Sara Martinsons fina personliga essä om kvinnlig styrketräning, ”Knäböj”.