Kommentar: Att samarbeta med Erdogan är att sälja ut mänskligheten

”Jag vill påminna om att om Sverige och Finland inte vidtar åtgärder för att uppfylla våra villkor kommer vi att frysa processen.” Så sa den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan i Ankara den 18 juli, och satte därmed på egen hand spelreglerna för Finlands och Sveriges försök att gå med i Nato. Men kan svenska och finska regeringstjänste­män förklara för allmänheten vilka Erdogans ”villkor” är, och vad de kommer att göra för att förhindra att deras anslutning till Nato ”fryses”?

***

Du kan och får inte uppfatta Erdogan som någon att beblanda sig med. Han är en autokrat, som inte drar sig för att använda den svenska och finska befolkningen som leksaker i sitt maktspel – som är antidemokratiskt, som för krig mot kurderna i strid med internationell lag, och som kriminaliserar de som motsätter sig honom. 

Att samarbeta med honom innebär att sälja ut mänskligheten. Om man accepterar detta oavsett uppstår ett moraliskt problem som man inte kan bortförklara, varken för sitt civila samhälle eller för oss.

Vi, det kurdiska folket, inför inte våra egna villkor. Men jag skulle vilja prata lite om Erdogans ”villkor” som kommer att påverka vår framtid. Med denna överenskommelse har vi återigen sett förhandlingar förekomma om, men inte med, kurderna. Det är därför desto mer nödvändigt att se på de aktuella diskussionerna kring Erdogans föreslagna pakt ur ett kurdiskt perspektiv. Istället för att lyssna på kurdernas röster har utrymme getts åt Erdogans hot och hans försök till utpressning.

På kurdiska finns ett ordspråk: Kurderna har inga vänner förutom bergen, eller ”dostên Kurdan bi tenê çiya ne’. Frasen syftar på det hottillstånd, ständiga säkerhetsproblem, övergivenhet och isolering som kurderna fortsätter att utstå. Närhelst kurderna har blivit förföljda har de dragit sig tillbaka till bergen för att överleva. I sitt hemland, under förhållanden av exploatering och diskriminering, där de är utestängda från kulturella, politiska, demokratiska och därmed universella rättigheter, måste kurderna göra motstånd. Inte bara i sitt hemland, utan även internationellt, måste de motstå diskriminerande metoder.

***

Som europeisk representant för Turkiets folkdemokratiska parti för minoritetsrättigheter (HDP), som fick mer än sex miljoner röster i det senaste turkiska valet – fler än Finlands befolkning – och där kurderna spelar en viktig roll, vill gärna bidra till denna viktiga debatt. Det är också viktigt att veta att det för närvarande pågår för­faranden vid författningsdomstolen som syftar till att förbjuda HDP. 

Det finns en stor fara att Erdogans regering kommer att använda rättsväsendet, som är helt under dess kontroll, till att förbjuda HDP, före president- och parlamentsvalen som är planerade till juni 2023. Därför ser jag det som en av mina uppgifter att skriva artiklar och presentera invändningarna från alla människor som stöder HDP. Naturligtvis talar vi inte bara om rösterna från miljoner kurder i Turkiet, utan också om dessa människors kulturella, sociala och politiska relationer med kurderna i Syrien, Irak och Iran. Detta utvidgar återigen omfattningen av vårt ansvar avsevärt. Termen ”Kurdistan” måste avkoloniseras och kurdernas krav på frihet och demokrati avkriminaliseras. Allt Erdogan säger om eller påstås tala på uppdrag av kurder härstammar från rasistisk och antikurdisk politik och åtnjuter inget som helst erkännande å den kurdiska gemenskapens vägnar.

***

Avtalet, som hyllades som ett genombrott vid Natos toppmöte i Madrid i slutet av juni, kommer bara att uppmuntra Erdogan att genomföra ytterligare utpressningshandlingar mot väst och anfallskrig mot kurderna. Erdogan har nu i skrift att han kan kräva stöd i kampen mot den kurdiska befolkningen och den demokratiska oppositionen. Hans fientliga antikurdiska politik påtvingas därmed också Sverige och Finland mot deras vilja.

Båda länderna kommer att ansluta sig till Natos militärallians inom en snar framtid. Strax efter affären på toppmötet tillkännagavs också att USA kommer att hjälpa till att modernisera Turkiets flotta av F16-stridsflygplan. En sak är klar: det memorandum som man enades om i Madrid kommer inte att bidra till turkisk litteratur och stridsflygplanen kommer inte att pryda turkiska museer, utan kommer givetvis att användas för kriget mot kurderna.

Det här är ingen vild anklagelse. Snarare kom enighet om att de två länderna skulle gå med i Nato först när Erdogans Turkiet gav upp sitt veto – och efter att ett avtal hade undertecknats där kurdiska intressen och kurdiska liv återigen skulle offras.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sa inför toppmötet i Madrid att de ”säkerhetsproblem” som Erdogans Turkiet hade tagit upp när han lade in sitt veto mot Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato var ”legitima”. Sveriges premiärminister Magdalena Andersson verkade också stödja Erdogans kommentarer och sa: ”Vi tar turkiska farhågor på största allvar, inte minst säkerhetsproblem i samband med kampen mot terrorism.”

Men Stoltenbergs och Anderssons uttalanden är illegitima och felaktiga eftersom de kommit fram på en falsk grund. De har fel eftersom de ger Erdogan fria händer för ytterligare förtryck och krig som bedrivs i strid med internationell lag. Ingenting med den här affären är rätt.

***

Vi får inte glömma att historiskt sett är den turkiska statens existens baserad på folkmorden på armenierna och assyrierna och förnekandet av andra folks, särskilt kurdernas, grundläggande rättigheter. Följaktligen, sedan staten grundades, har alla som ifrågasätter Turkiets dominerande politiska kultur mött våldsamt motstånd.

Det är därför som kurderna i Turkiet står inför ett sådant existentiellt problem. Den dominerande politiska doktrinen kräver i huvudsak förintelse av allt som inte kan definieras som turkiskt. Det 100-åriga problemet kring den kurdiska identiteten och den 40-åriga konflikten mellan den kurdiska rörelsen och den turkiska staten är alltså båda ett direkt resultat av den turkiska statsideologin. 

Problemet är inte kurderna, utan den turkiska statsideologins totalitära metoder. Denna har en antikurdisk karaktär, vilket också återspeglas i konstitutionen, som officiellt tvingar alla som bor i Turkiet att genomgå ”turki­fiering”. Detta inkluderar påtvingande av en viss religion, ett visst språk, ett visst sätt att leva och vissa könsnormer.

Den tidigare svenska utvecklingsministern Pierre Schori sa att Nato-memorandumet var en stor framgång för Erdogan, en skam för Sverige och ett svek mot kurderna. Han tillade att han trodde att ”texten var skriven av turkarna”. Det är alltså inte ett rättvist avtal mellan flera länder, men affären framtvingades av Erdogan. Detta kommer att få förödande konsekvenser för kurderna och samtidigt för demokratiska värderingar i Sverige och Finland om det trots allt inte upphävs.

Kurderna ingår inte i något beslutsfattande organ med befogenhet att ifrågasätta om Nato ska utvidgas, minskas eller till och med upplösas. Men de har rätt att kräva ett tydligt engagemang för internationell rätt, demokrati och frihet, även för den kurdiska befolkningen.

Ingen instans har rätt att missbruka universella mänskliga rättigheter för sin egen vinning och vinst – varken Turkiet eller Nato eller de länder som ansöker om nytt medlemskap i alliansen.

***

Ingmar Bergmans film ”Skam” från 1968 ger en historisk och politisk lektion som belyser den aktuella diskussionen. Filmen lär effektivt tittaren hur historien formar personligt och kollektivt etiskt ansvar i krigssituationer. I filmen vill ett par artister fly från ett inbördeskrig. Men krigets kaos sprider sig till deras ö, och pressen från aktuella angelägenheter slår in i deras vardag på alla plan. Den cyniske Bergman illustrerar hänsynslöst förstörelsen av mänskliga relationer och omöjligheten att dra sig tillbaka till isolering.

Filmen fokuserar på individer och samhällen, och på det goda såväl som det onda i dem. Det handlar om individuella, etiska värderingar, olika perspektiv, val – och därmed att agera eller inte agera.

När Turkiet attackerade delar av de autonoma, kurdiskledda regionerna i norra och östra Syrien i oktober 2019 under förevändning av ”legitima säkerhetsproblem” visade många människor runt om i världen solidaritet med lokalbefolkningen som drabbats av kriget i städerna Serekanîyê (eller Ras al-Ayn) och Gire Spî (eller Tel Abyad). De motsatte sig kriget, som utgjorde ett massivt hot mot kurdernas säkerhet.

Då beslutade Sverige och Finland att införa ett vapenembargo mot Turkiet. Andra länder hade symboliskt begränsat sin vapenexport till Turkiet. På så sätt fördömdes Turkiets krig, som stred mot folkrätten. Detta var inte en tjänst till kurderna, utan en nödvändig handling – att ta ansvar för att försvara universella demokratiska värden.

Det memorandum som undertecknats med Erdogan, som fördömer och kriminaliserar de nordiska ländernas ansvarstagande för att stoppa vapenförsäljning till Turkiet, utgör därför ett historieförnekande och ett etiskt misslyckande. Om en ny attack mot norra och östra Syrien verkligen snart kommer igång kan den turkiska regeringen inte ha säkrat stöd från Sverige och Finland, men har åtminstone säkrat deras tystnad.

Men hur kan man acceptera en sådan position inför Turkiets kränkningar av internationella och mänskliga rättigheter? I den meningen uppmärksammar Bergmanfilmen en viktig fråga som borde få oss alla att tänka över vår ståndpunkt. Filmen får en att se paralleller mellan dess konstnärliga huvudpersoner och ödet för människor i Kurdistan eller Turkiet som har upplevt krigets yttersta konsekvenser. Miljontals kurder står inför extremt svåra etiska val varje dag: Att göra motstånd eller ge upp? Att lämna eller att stanna? Att skydda medmänniskor under hot eller se åt andra hållet? Om man ska riskera sitt eget liv för att rädda andra? Hur långt ska man gå för att försvara värden som proklamerades i fredstid? Eller om man helt enkelt ska försöka dra fördel av situationen?

Med hjälp av den tyske filo­sofen Theodor Adorno kan vi fråga oss själva: Kan vi leva ett korrekt liv mitt i förnekelse?

***

Uppgörelsen från Nato-toppmötet lovar mycket – mot kurderna och för Turkiet. Det är bara det senaste exemplet på hur den turkiska statens anti-kurdiska ­politik systematiskt diskriminerar och förtrycker kurderna. Antikurdisk politik har ett långt historiskt prejudikat i den turkiska statspolitiken.

Redan 1934 antog det turkiska parlamentet ”lagen om tvångs­utrymning” (Iskân Kanunu), som skapade den rättsliga ramen för deportationen av alevi-kurderna från Dersim 1935. Bara två år senare beslutade det turkiska kabinettet i en hemlig session den 4 maj 1937: 

”Den här gången kommer befolkningen i det upproriska området att samlas ihop och föras över till andra områden… Nöjer man sig med endast en offensiv aktion kommer motståndscentra att bestå. Av denna anledning , anses det nödvändigt att definitivt inaktivera de som har använt och använder vapen på marken, att fullständigt förstöra deras byar och att avlägsna deras familjer.”

”Takt och deportation” (tedip ve tenkil) var frasen som användes för att rättfärdiga massakrerna och attackerna. Något liknande händer idag i den så kallade ”säkerhetszonen” Erdogan kräver att han ska få etablera sig i norra Syrien, finansierat av EU-pengar. Efter den turkiska regeringens beslut 1937 genomfördes politiken blodigt. Kurderna gjorde motstånd. Men turkiska markstyrkor brände hundratals byar och tusentals civila mördades, inklusive kvinnor och barn. Det turkiska flygvapnet bombade Dersim med hjälp av brandbomber och giftgas. Omkring 70 000 kurder av minoriteten aleviter föll offer för attackerna och omkring 50 000 människor deporterades.

År 1938 hade upproret i Dersim slagits ned. Den turkiska arméns attacker, som av vissa beskrevs som en ”utrensning”, slutade med att Dersim döptes om till ”Tunceli”, eller Järnhanden. Därifrån och vidare pryddes Dersims berg med sloganen i jättelika bokstäver: ”Jag är stolt över att vara en turk”. Ingen by i regionen var skonad från den turkiska arméns härjningar.

Seyit Ali Yüce, ett av ögonvittnena som sökte skydd i bergen i sju år efter ”rensningsaktionen” i Dersim, berättade för mig om dessa grymheter medan han levde i exil, innan han dog 2009. Han förklarade hur redan innan bildandet av den turkiska republiken 1923 hade provinsen Dersim, det huvudsakliga bosättningsområdet för de kurdiska aleviterna i östra Turkiet, attackerats av ottomanerna och upplevt massakrer. I detta bergiga område, som var svårtillgängligt på den tiden, kunde de kurdiska aleviterna nästan obehindrat leva enligt sin traditionella kultur.

Men när folkmordet i regionen började hördes inte kurdernas rop på hjälp av någon. Som det sades då, ”de enda som skyddade oss från attackerna var bergen”. Både före och efter var bergen de platser där kurderna fick skydd. Intressant nog berättade Seyit Ali Yüce för oss att det också fanns ett motstånd mot statens förtryck. Han tillade att en av hans söner, Xalid, dog 1986 i bergen i Dersim i en strid med den turkiska armén som medlem av PKK-gerillan. Detsamma gäller för andra delar av Kurdistan, särskilt för kurderna i Irak, som utsattes för systematiska massakrer under decennier under baath-regimen. Det var bara bergen som erbjöd dem skydd.

Men nu, förutom bergen i Kurdistan, finns det ”berg” över hela världen som står vid kurderna – våra vänner, allierade och supportrar.

***

Faktum är att bergsmetaforen har en betydelse för kurder som går utöver vänner. Vid den historiska punkt som kurdernas kamp har nått idag har många människor runt om i världen gjort uttalandet ”vi är kurdernas berg” för att förklara att de står solidariska med kurderna. Efter kurdernas framgångsrika kamp mot IS och byggandet av det autonoma projektet i norra Syrien gjorde också människor och politiker från Sverige liknande solidaritetsuttalanden. Detta var mycket betydelsefullt och en stark position att ta vid den tiden. Men för att vara ett ”berg” måste du kunna stå emot en storm.

För det kurdiska folket är sådana uttalanden lika viktiga som officiella fördrag. Eftersom kurderna är utestängda från officiell folkrätt har de inga statsöverhuvuden som skulle kunna ingå formella fördrag för att garantera deras skydd. Av denna anledning sätter kurderna stort värde på ord och moraliska ställningstaganden. Det är resultatet av deras tradition att kurderna litar på ord när de uttalas och kräver en anständighetsinställning från alla politiska aktörer.

Kurdernas krav på att Sverige och Finland ska ta ställning mot Erdogans hot bygger på denna tradition av tillit och moraliskt ansvar. Vi kommer under de kommande dagarna att ta reda på om de demokratiska och humanistiska värderingarna i båda länderna betyder att de verkligen kan betraktas som ”berg”.

***

Turkiet är det land som oftast har fördömts i Europadomstolens historia för att ha kränkt universella mänskliga rättigheter – fängelser, arresteringar, politiska fångar, tortyr, olösta mord, misshandel, rättighetskränkningar och så vidare.

Erdogan trampar på demokratiska värderingar i Turkiet, lägger munkavle på journalister och kritiker och förklarar alla legitima politiska motståndare – särskilt kurderna – för att vara terrorister för att kunna fängsla dem. Enligt uppgifter från det turkiska justitieministeriet i november 2021 är landets 383 fängelser fulla över 110 procent kapacitet, medan Turkiet har den högsta fängelsefrekvensen av alla länder i Europarådet utom Ryssland. Detta får allvarliga konsekvenser för de intagna.

Bland de fängslade finns tiotusentals politiska fångar, inklusive minst 4 000 medlemmar av HDP-partiet, som tidigare medordförandena Figen Yüksekdag och Selahattin Demirtas, samt många parlamentsledamöter och borgmästare. Erdogans regering vill dessutom skapa mer än 100 000 nya platser bakom galler under de kommande fem åren genom att bygga många nya fängelser. Allt detta sker under förevändning av turkiska säkerhetsproblem.

Istället för att ge efter för Erdogans utpressning nu vore det mer rättvist för västmakterna att ställa motkravet: ”Skapa demokratiska förhållanden i ditt land där människor och oppositionen inte systematiskt förföljs och godtyckligt straffas.”

Genom sin politiska kamp har kurderna skapat hopp och tro på en pluralistisk, fri, demokratisk, ekologisk modell, en baserad på kvinnors frigörelse var de än bor. Deras kamp för ett liv i frihet och värdighet är inte ett hot mot Turkiet eller någon annan. Tvärtom kommer hotet från autokrater och de som äventyrar våra gemensamma universella värderingar för att behålla eller utöka sin makt. Bland sådana figurer finner vi Putin, Modi och Bolsonaro, och en annan är Erdogan, som påtvingar oss alla en nationalistisk, islamistisk, antidemokratisk och antikurdisk världsbild.

***

Påståendena från internationella aktörer att Turkiet har ”legitima säkerhetsproblem och rätten att bekämpa terrorism” är manipulativa, ett instrument som godtyckligt används av Erdogans Turkiet för att undergräva de legitima rättigheterna för kurderna och andra folk som vill leva i fred och frihet. Detta Nato-avtal kommer att skapa ”legitimitet” för olagliga handlingar.

Förtryckare kan inte anföra legitima säkerhetsproblem mot dem de förtrycker. Tvärtom, vi förtryckta folk har säkerhetsfrågor som borde stödjas moraliskt, politiskt och juridiskt av alla andra. Det är förnekandet av kurdiska rättigheter och assimileringspolitiken som förs av de dominerande staterna i regionen, särskilt den turkiska staten, som leder till illegitimt och fientligt förtryck. Turkiets attacker mot och ockupation av majoritetskurdiska regioner i norra Syrien och norra Irak är ett direkt uttryck för denna politik.

I Turkiets litterära kretsar hänvisar man ofta till följande rader i Bergmans film. På frågan ”Det går dåligt, hur ska världen räddas?” hör vi följande svar: ”Skam. Bara skam kan rädda världen.” 

Det är samhällets moraliska och politiska ansvar i Sverige och Finland, men också hela det västerländska samhället, att inte låta Erdogan utpressa oss ytterligare.