Samtidigt var det som hände den 11 december, utifrån andra parametrar, allt annat än unikt. De som dog var män från arbetarklassen, vilket överensstämmer med all statistik.

Arbetsmiljöverket sammanställer de dödsolyckor som sker varje år och delar upp dessa utifrån kön. Siffrorna presenteras i antal, men omräknat till procentsatser står män de senaste 20 åren (2002-2022) för 92 procent av alla dödsfall i arbetsplatsolyckor. Hur könsfördelningen såg ut 2023 återstår att se. Men inget tyder på att det föregångna året, som dessutom var ett svart rekordår i antalet dödsolyckor, skulle bryta mönstret. 

År efter år går män till jobbet utan att någonsin komma hem igen. Det är ingen som vill ha det så och efter den fruktansvärda olyckan i Sundbyberg har problemet med dödsfall på arbetet diskuterats mer än vanligt. De åtgärder som föreslås handlar om bättre arbetsvillkor, mer rigida säkerhetsrutiner och en byggbransch som inte är sönderkapitaliserad av underentreprenörer och svart arbetskraft. Allt det är viktigt, säkert helt grundläggande för att utvecklingen ska stoppas. Men när männen är i en sådan extrem majoritet är det märkligt att frågan inte diskuteras i termer av ett jämställdhetsproblem. 

De senaste veckorna har jag ringt runt till fackförbund och organisationer, kommunpolitiker och självaste jämställdhetsministern (som för övrigt även är biträdande arbetsmarknadsminister). Ingen har kunnat presentera något underlag som diskuterar mäns rätt att inte dö på jobbet. Tvärtom har flera av de jag pratat med lyckats vrida frågan 180 grader och fått den att handla om kvinnor: en pressperson på en ideell förening började diskutera mensskydd när jag ringde för att fråga om mäns utsatthet på jobbet. Paulina Brandberg (L), som svarade via mejl, skrev: 

– Vi vet att fler män dör på jobbet, och fler kvinnor av jobbet. Som minister med ansvar för arbetsmiljöfrågorna arbetar jag varje dag för att vi ska minska dödsolyckorna och skapa förutsättningar för en bättre arbetsmiljö för alla. 

En död pappa är en död pappa, oavsett om vi kallar det ett arbetsmiljöproblem eller ett jämställdhetsproblem

Jämställdhetsministerns arbete låter bra och viktigt. Men jag förundras ändå över att varken politiker, organisationer eller fackförbund reagerar starkare på den manliga dominansen när det kommer till dödsfall. 

Kanske uppfattas jag som småsint som hänger upp mig vid den här typen av kategoriseringar. En död pappa är en död pappa, oavsett om vi kallar det ett arbetsmiljöproblem eller ett jämställdhetsproblem. Men i förhållande till åtgärder finns det mycket att vinna på att uppmärksamma olyckorna i ljuset av en patriarkal struktur. 

Den uppenbara förklaringen till att det är fler män än kvinnor som dör är att den svenska arbetsmarknaden är extremt könssegregerad. De flesta dödsfall sker inom bygg, transport och tillverkningsindustrin. Riskfyllda och fysiska branscher, som domineras av män. Att färre kvinnor söker sig dit beror på flera saker, men det är rimligt att anta att en förklaring ligger i skolresultaten. 

Det går betydligt bättre för kvinnor än män i alla delar av utbildningssystemet, vilket gör det enklare för dem att söka sig till högskoleyrken som generellt är förknippade med färre fysiska risker. Även om traditionella kvinnoyrken i exempelvis vård- och omsorgssektorn också är påfrestande och tunga, är arbetsplatsolyckorna med dödligt utfall i princip obefintliga inom dessa sektorer. 

När jag diskuterar frågan med lokalpolitikern Jim Svensk Larm, (S) som även är fackligt aktiv inom Pappers, spekulerar han kring en annan förklaringsmodell. Kanske är män, på grund av en machokultur,  mer riskbenägna på jobbet. Svensk Larm har jobbat länge inom pappersindustrin, en bransch där det idag arbetar fler kvinnor än det gjort tidigare. Trots att könsfördelningen delvis jämnats ut, är det fortfarande fler män i branschen som skadas eller dör 

Vi vet att idén om mannen som den risktagande, den starke och den som inte känner efter ordentligt, ännu inte är utrotad. På samma sätt vet vi att män halkar efter i skolan och att två tredjedelar av alla som tar en universitetsexamen är kvinnor. 

Vi vet också att 92 procent av alla som dött på jobbet de senaste 20 åren varit män. Att vi, trots dessa vetskaper, ännu inte granskat hur faktorerna samspelar är förbluffande.