Bankerna ska ju formellt leva på att låna ut dyrt och låna in billigt. Det är en enkelt ekvation, sparare som inget får och låntagare som betalar mycket för att låna är en enkel affär. Men ingen bank nöjer sig med det utan börjar spela för att snabbt öka avkastningen till ägarna.
I de aktuella fallen har bankerna lånat ut till nya företag i Silicon Valley, alltså bolag i skuggan av de stora jättarna som Apple, Google. Microsoft och Amazon. Bolag som utvecklar små nischlösningar och som riskkapital, bland annat banker, håller flytande i väntan på att de ska nå en stormarknad och kanske, under sker ju, bli uppköpt av någon av de stora.
Startups är i grunden värda noll innan någon köper dem för en miljard. Eller för nästan 500, som när Elon Musk förvärvade Twitter. Det är först i de stora sammanhangen som de flesta idéerna kan tjäna riktiga pengar. Det är massmarknaden med många kunder som gör en ny betalalgoritm lönsam. Eller ett nytt sätt att skicka information om paket. Eller ett nytt sätt att beställa pizza.
Svetten i ansiktet
Banker som jobbar mot den här marknaden är inte annorlunda än banker som jobbar mot oljebolagen eller mot den svenska bostadsmarknaden. Allt handlar om att de som får lån ska kunna casha ut, det vill säga att någon annan ska plocka upp utvecklingskostnaderna.
Problemet uppstår när någon börjar tvivla på om det här verkligen kommer att ske. Nio gånger av tio går det där nog bra. Men inte om den tioende gången sammanfaller med att bankernas underliggande värden, i detta fallet obligationer, rasat i värde eftersom centralbankerna höjt räntan långt över den nivå då dessa obligationer med några enstaka procent i avkastning är lönsamma. Bankerna måste då sälja obligationer med förlust för att få ut kapital att möta kunderna som vill ha ut sitt kapital. Och ju mer den förlusten syns, desto mer desperata blir ägare och sparare. Och ägarna finns över hela världen.
Man behöver inte vara ekonom för att förstå svetten i ansiktet på svenska Alectas fondansvariga när de vädjande förklarar att miljardförlusten bolaget nu gör beror på att vi trodde det var ett fint bolag. Finns det något solkigare än en bank man ”trodde" på?
Rutten undersida
Bankerna försöker skydda sig genom att vara så stora att kostnaden för att de faller är omöjlig att ta. Problemet är att det inte finns några säkra banker, inte ens de amerikanska storbankerna klarar att visa upp värden motsvarande deras skulder om något verkligen granskar dem. Därför gör myndigheter ”stresstester” som är ungefär som dina eller mina gissningar kring hur vi ska klara oss i dyrtidens Sverige. Det ska nog gå. På något sätt.
Men om du eller jag får en usel ekonomi påverkar det få.
När banken visar upp en rutten undersida, en portfölj av säkra värderingar som plötsligt inte är säkra, då skakar hela ekonomin.
Och allt det bankekonomer och ägare går ut och säger blir bara ytterligare ett bevis på att det ser riktigt illa ut.
Så vad händer?
Precis det som hände i USA i veckan.
Staten går in och tar över.
Även den kraschade bankens kunder får ersättning av staten och de banker som inte hunnit krascha tas över av staten.
Alltid finns staten som garant eftersom staten är alla i vår ekonomi.
Krockkudden är alltid redo
I grunden är det statens makt att ta ut skatt på medborgarna som blir bankernas sista livlina. Vi socialiserar bankerna återigen och det sker inga protester utom från riktigt extrema nyliberaler på Timbro (som tycker marknaden ska styra och bankerna få krascha). Vi socialiserar, räddar och betalar och det har ingen betydelse hur liten eller stor banken är, allt handlar om samma sak. Förtroendet för att våra pengar hanteras säkert hos de som spelar med dem, får aldrig rubbas.
Finns det något alternativ?
Ja, det är klart.
Kan man socialisera bankerna så kan man ersätta dem med att alla medborgare istället har konton direkt hos Riksbanken.
Det finns bara en sak som stoppar det.
Finansmarknaden är den mest lönsamma av alla marknader. De som äger andelar av den seglar ovanpå all annan ekonomi. Låg inflation eller hög inflation är ingen skillnad. Hög arbetslöshet eller låg, stora valutarörelser eller små, högkonjunktur eller lågkonjunktur, kris eller eufori – allt hanteras och absorberas av samma lilla del av mänskligheten som kallas finanskapitalet.
Och de vet att krockkudden heter staten.
Och de vet att om de bara väntar kommer de förstatligade och räddade bankerna återigen bjudas ut på marknaden.
För de misstag man gjort kommer ju inte göras igen.
De har de lovat.
Så hur blir det med räntan?
En inte alltför vågad gissning är att centralbankerna kommer sluta höja räntan. För de kan inte riskera att världens obligationsmarknad faller samman bara för att man vill höja enligt plan med 0,25 punkter till.
