När Trump började lära världens alla högerextremister att utmåla medier som statens fiende nummer ett, var det mot bakgrund av de generande avslöjanden Wikileaks gjorde, främst under 2010.
När de kom var de inget annat än en sensation.
Den djupa orättfärdigheten i den amerikanska invasionen gick inte att värja sig emot och själv blev Assange på några månader en medial superstjärna. En gråblond superskurk eller superhjälte (beroende på var du stod politiskt) vars arroganta karisma passade perfekt i dåtidens popkulturella vurm för hackern som gestalt. Han var en Neo. En Lisbeth Salander. En profet som skulle rädda en kämpande bransch med nya metoder.
Irritationen var så klart enorm i Washington.
För många tjänstemän i staten blev det till och med personligt. I de fantastiska så kallade ”Diplomatläckorna” (sök gärna på ”Tobias Billstrom” om du är nyfiken på svensk utrikespolitik) fick många av dem skämmas över sina pinsamma rapporter och sitt politiska fulspel.
Så skaffar man sig verkliga fiender.
Men trots att han gjorde exakt det journalister ska göra – avslöjade saker som någon annan inte vill ska avslöjas – har fegheten bland svenska publicister länge varit tydlig. Julian Assange har varit en samvetsfånge för alla internationella journalistorganisationer och har fått deras kompromisslösa stöd. Stora internationella medier som dragit nytta av Wikileaks avslöjanden (som The Guardian, Der Spiegel, och New York Times), har krävt hans frigivning.
Men i Sverige kunde man ducka pressfrihetsfrågan bakom det sexuella övergrepp han begick i Stockholm 2010. Ett övergrepp som aldrig utreddes tillräckligt och som han aldrig straffats för. Det är egentligen inte orimligt att entusiasmen varit ljummen. Opinionsbildare är inte mer än människor. Och att försvara en idiot tar emot, hur viktig hans kamp mot orättfärdigheten än är. Entusiasmen uteblir, helt enkelt.
Assange har testat våra principer.
Så fort hans nylle syns i rutan och man påminns om det brott han anklagats för så blir man lite mindre intresserad av den journalistik han åstadkommit. Vissa av hans tillskyndare har inte heller gjort saken lättare.
Men man behöver inte gilla Roger Waters för att inse att Assanges arbete måste skyddas. Man behöver, tack och lov, inte ens gilla Pink Floyd.
För journalistiken var det ännu en dag på jobbet i en värld som numera gör allt för att motverka den.
Assanges 70-talistiska anti-amerikanism har inte heller imponerat på de svenska opinionsbildare som velat slussa in Sverige i Nato. Samtliga Wikileaks avslöjanden motbevisar påståendet att vi blir ett tryggare land med amerikanska baser på svensk mark.
Men nu är han äntligen fri.
Tack vare en kompromiss – som knappast är en triumf för pressfriheten men samtidigt en tydlig förändring i den kompakta fientlighet mot journalistiken USA uppvisat under tiden han suttit fängslad – kunde han under måndagen lämna Belmarshfängelset i London.
Han kommer att tvingas medge att han mottagit hemlighetsstämplad information. Och han kommer att dömas för det. Vilket är fel. Sen kommer han att släppas fri. Vilket är rätt.
Att det sker just nu beror så klart på att han efter 13 års frihetsberövande är helt oskadliggjord. Den typ av journalistik han bedrev är inte längre möjlig. Hans arbete kommer aldrig mer att utmana en hel stat. Läckorna är tilltäppta för länge sen. Drömmen om det anarkistiska och frihetliga internet är sedan länge död och det moderna övervakningsamhället har gjort alla eventuella Wikileakskloner omöjliga.
Men det är ett tecken på att det någonstans i Bidenadministrationen ändå finns en snäppet mer demokratisk syn på medierna än den Donald Trump har.
Det är värt en liten, oentusiastisk applåd.
För journalistiken var det ännu en dag på jobbet i en värld som numera gör allt för att motverka den.
