I den senaste misstänkta kemvapenattacken i Syrien ska minst 40 människor ha dödats.

Klippen kan inte verifieras. Hur skulle det gå till? Inga oberoende journalister tillåts operera inne i landet. Jag skriver oberoende. För regimvänliga journalister har större utrymme, för dem gäller andra regler. 

Men den som vill närma sig sanningen och berätta vanligt folks verklighet på plats riskerar i bästa fall att kastas ut ur landet. Precis som regimen gjorde med den svenska journalisten Cecilia Uddén. I slutet av 2017 rapporterade hon från Aleppo, hon gjorde sitt jobb, pratade med människor, återkopplade till svenska lyssnare. 

Det föll inte regimen i smaken som abrupt bestämde sig för att slänga ut Sveriges Radios korrespondent. 

I många andra fall har den syriska regimen, liksom flera odemokratiska terrorgrupper i landet, mördat journalister i syfte att tysta just sanningen. Det gäller inte minst den mördade amerikanska journalisten Marie Colvin, vars fall åter blivit aktuellt i dagarna. 

I måndags lämnade Colvins familj in en stämningsansökan till domstolen i Washington där Assadregimen anklagas för att ha mördat korrespondenten. Händelsen ägde rum i februari 2012. Den syriska staden Homs och dess civila befolkning utsattes för urskillningslöst och barbariskt våld från regimen. 

Colvin arbetade för den brittiska tidningen The Sunday Times och befann sig såklart på plats. Det var lite av hennes signum. Kvällen innan hon mördades rapporterade hon från ett provisoriskt fältsjukhus. Till BBC berättade hon hur hon såg ett spädbarn dö i en läkares armar utan att kunna göra någonting. I inslaget hörs Colvins förtvivlan men även fasta beslutsamhet att fortsätta att visa omvärlden vad som verkligen händer. Sanningen.

– Man blir illamående, folk frågar sig hur världssamfundet kan låta detta ske, särskilt som vi har exemplet Srebrenica, och alla löften från FN om omvärlden om att detta aldrig mer skulle upprepas, sa hon. 

Dagen efter var Colvin och hennes kollega, den franske fotografen Remi Oschlik, döda. De dog när granater slog ner i det hus de befann sig. Regimen sa att det var ”collateral damage” – ett oavsiktligt dödsfall i samband med en militär operation. Men nu visar vittnesmål från bland annat avhoppade militärer i Syrien att Colvin tvärtom var måltavlan. 

Bland materialet som domstolen i Washington tagit del av ska det finnas bevis på att säkerhetstjänsten i Syrien bevakade och följde journalisten genom att spåra hennes satellitsignaler. Avhoppare menar att order utfärdades uppifrån om att jaga och slå ut henne. 

Enligt New York Times säger ett av vittnena att operationen var en del av en större aktion som riktades mot demonstranter, samordnare och andra som regimen ansåg ”skändade bilden av Syrien”. Genom att prata med journalister eller andra utlänningar, genom att vittna om sanningen.

Efter tryck från omvärlden på Ryssland har landets utrikesminister Sergej Lavrov sagt att han vill att organisationen för förbud mot kemiska vapen, OPCW, ska utreda misstankarna om den senaste kemgasattacken i Ghouta. 

Det är på tiden. 

Om det nu är så som regimen och Ryssland, vilket de återkommande hävdar, inte har något att dölja så borde det väl inte vara ett problem att tillåta en oberoende utredning? Eller låta oberoende journalister jobba på plats?