Jenny Bengtsson: Är direktörerna värda sina löner? Självklart inte

Det är i princip omöjligt att försöka få en vd att förstå vad det är man egentligen arbetar med och hur, i företaget som denne själv är högst ansvarig för. Det är en sådan där grej som bara känns hopplös, för vi har inte samma referensramar. Lever inte i samma verklighet, om ens i samma värld. Ungefär så. 

En vd sa en gång till mig att vi ”stred om småsaker”, vi arbetare. Kraven vi drev gällde lön, ersättning för obekväm arbetstid och rätt till rast. Typiska småsaker – för en vd. Typiska jätteviktiga saker – för arbetare. Men det ville, eller kunde, inte vd förstå. Avståndet emellan oss var avgrundsdjupt. 

I onsdags släpptes LO:s rapport om Makteliten, och ingen kan ha blivit förvånad över vad den visar. Den ekonomiska makteliten drar ifrån. Igen. Precis som förra året och som den sedan 80-talet dessutom gjort konstant – och mycket. Nu tjänar en vd i genomsnitt 54,3 industriarbetarlöner. Med lite bitter överslags-matematik lär det väl motsvara runt 100 arbetarlöner i de branscher som översvämmas av ofrivilliga deltider och pisslöner. 

Är de värda pengarna, de goda herrarna (ja, för det är ju mest herrar vi talar om när det gäller vd:arna)? Självklart inte, även om de möjligtvis ska ha en eloge för att de ständigt får oss arbetare att slåss med varandra i stället för mot dem. Så de kan fortsätta bara sitta och dega, helt frånkopplade från verkligheten på arbetsplatserna, och med fickorna och bankfacken fulla av kapital som skapats av någon annan.

Och så här kommer det ju tyvärr säkerligen fortsätta. Men om jag får drömma, ja då beslagtar vi deras pengar, fördelar dem bland arbetarna och tvingar dem, makteliten, att arbeta för samma löner som vi (och som de ju dessutom alltid brukar säga är för höga ändå). Allt medan vi avfärdar deras klagomål och protester med att de är ”småsaker”.