Andreas Gustavsson: Äntligen på väg mot en narkotikapolitik som räddar liv

1978 lät regeringen deklarera att målet måste vara ett ”narkotikafritt samhälle”. Det var en bred uppgörelse, färgad av tidens debatt som målade en retorisk bild av ”social smitta” som inom kort skulle sprida sig ”epidemiskt” och ”fräta sönder välfärdssamhället”.

Sedan dess har den huvudsakliga linjen varit att behandla missbrukare som om de vore bärare av pesten. Repression, inte skademinimering. Onödigt, medvetet svårt att få tillgång till behandling med metadon eller subutex.

2020 är Sverige inte narkotikafritt. Målet har naturligtvis inte uppnåtts. Det kommer heller aldrig att ske. Det vet alla. Forskarvärlden, behandlande läkare, brukarföreningar, Folkhälsomyndigheten, FN. Sverige har länge dragits med en skandalös överdödlighet bland missbrukare. Så det är verkligen läge att uppdatera politiken till att både begränsa missbrukets omfattning och förhindra att den som missbrukar avlider under plågsamma, förnedrande former.

Jag har skrivit om det här många gånger. Med växande frustration. Dagens ETC har hittills intervjuat ministrar från fyra regeringar om de har för avsikt att prioritera en drygt 40 år gammal, ovetenskaplig, förödande vision eller om de ska prioritera livräddande, evidendsgrundad pragmatism.

Nu öppnas dörren. Det är en seger för en mer human linje, för att ideologisk låsning inte ska få kosta fler människoliv. Det handlar om tiotusentals döttrar, söner, syskon, mammor och pappor. Situationen har varit katastrofal. Nej, det gav heller ingen positiv effekt att Sverige kriminaliserade narkotikabruk 1988. Ännu fler liv spilldes.

Statistik att skämmas över.

Narkotikapolitiken dödar.

Det är ingen värdering, det är faktum.

Nu kanske vi på allvar kan börja prioritera folkhälsa.

Jag vet att många av de jag intervjuat genom åren skulle jubla nu. Men det kan de tyvärr inte göra, då de inte längre är i livet.