Det handlar om sådant som S och C stod på varsin sida om i debatterna inför valet. Sänkta skatter. Friare hyressättning, vilket betyder ett större inslag av marknadshyror. Större inslag av privatisering i välfärden. En uppluckring av turordningsreglerna. Sänkta ingångslöner för nyanlända. Annie Lööf säger i DN att det inte är någon överraskning för någon vilken politik hennes parti driver. Och nej, den här kravlistan är ingen överraskning. Den är en kopia av Centerns valmanifest.

Om S säger ja till den här kravlistan är det samma sak som att säga: Okej, vi sitter i regering men kommer inte att driva vår egen politik utan en nyliberal sådan.

Kanske är det precis vad Annie Lööf räknar med nu. Kravlistan är omfattande och bäddar inte för några kompromisser vilket gör den snudd på omöjlig för S att godta. Och på det sättet försöker Lööf och Centern rädda sitt ansikte. Annie Lööf kan hävda – oavsett kravens rimlighet –att ”vi har i alla fall försökt förhandla men det gick inte”. Lööf försöker helt enkelt göra det okej att rösta nej till Löfven på måndag, trots att hon vet att ett sådant nej också i förlängningen kan innebära ett ja till inflytande för SD, trots att de gång på gång lovat att aldrig någonsin öppna för det.

Om Socialdemokraterna å andra sidan säger ja så är det S som överger flera av de viktigaste löften inför valet. Stefan Löfven kan knappast sitta som statsminister i en regering som driver den politiken. Han skulle bli en galjonsfigur, en socialdemokratisk statsminister med centerpartistiskt innehåll.