Lördag den 9:e juli trendade Anne Frank på Twitter. Varför? Därför att en diskussion om huruvida hon åtnjöt vitt privilegium fördes.
Vitt privilegium handlar om hur vita människor ges inofficiella fördelar framför icke-vita. Att de blir bättre behandlade och kommer undan med fler saker. De frågeställningar som omgärdar begreppet är egentligen relevanta. Men som så ofta med samtida progressiva teoribildningar spårar de lätt ur i extrema tillämpningar. Det har hänt i fallet Anne Frank.
Den tysk-judiska flickan Anne Frank föddes 1929 och saknade således egna minnen av tiden före en antisemitisk mördarideologi genomsyrade Tysklands regeringspolitik och hotade döda européer av fel sort. Likväl, resonerar snurrbollarna på Twitter, hade Anne Frank det bättre än många andra. Hon kunde säkert, spekulerar man friskt, röra sig fritt i offentligheten, tack vare sin ljusa hy.
Det här blir helsnurrigt. En del judar ser sig som vita, andra inte. Men en liten historiekoll ger vid handen att den nazistiska regimen knappast definierade judar som vita. Kunde en del judar misstas för icke-judar? Alldeles säkert, men vid misstanke kunde myndigheterna enkelt se efter vem och vad någon var.
Den bisarra diskussionen om judars vita privilegium dyker upp då och då. Ett minnesvärt inlägg i debatten var när skådespelaren Whoopi Goldberg i januari i år förminskade förintelsens relevans med att att det bara handlade om en vit grupp mot en annan vit grupp. Goldbergs resonemang indikerar vad det här förmodligen handlar om: Att man vill flytta uppmärksamheten från en grupp till en annan. Som om det inte går att diskutera flera gruppers villkor eller historia samtidigt.
Det är också symptomatiskt för hur intersektionell analys lätt glider över i ett slags poängsamlande. Intersektionalitet handlar om att analysera över- och underordning genom att beakta många samverkande parametrar som klass, kön, etnicitet, ålder, sexualitet och religion. Men alltför ofta fungerar intersektionaliteten istället som ett skattningsformulär där man bockar i olika förtryckta kategorier man anser att man tillhör. Den med flest bockar vinner. På samma sätt blir snacket om judars eventuella vithet ett slags tävling i pigment, som om hudton vore den enda variabeln i en rasistisk gradering.
Och hur ska vi med en sådan enkelspårighet prata om exempelvis folkmordet i Rwanda? Både tutsier och hutuer är svarta. Men det var tutsier som utsattes för ett folkmord. Och det var judarna som nästan utrotades i Europa. Inga "privilegier" rådde bot på Anne Franks utsatthet.