Det finns skäl att förakta den hierarkiska modevärld som både Wintour och Leon Talley personifierade, men Leon Talley var samtidigt en av alla dessa outcasts som tillbringat skoltimmarna längst bak i klassrummet, i hopp om att slippa synas, som i mode hittade en plats som tillät dem att existera. Unga pojkar och flickor som stod med näsan tryckt mot klädbutikens skyltfönster och som till sin förvåning insåg att de också var välkomna in.
André Leon Talley växte upp tillsammans med sin mormor Bennie Frances Davis, åren efter andra världskriget. Samtidigt som de biologiska föräldrarna gjorde karriär i Washington, på tryggt avstånd från söderns Jim Crow-lagar, arbetade Bennie som städare på Duke University i North Carolina. Det var Bennie, ”mama”, som lärde André vad lyx kunde innebära för den som lite eller inget hade.
”The Chiffon Trenches”, självbiografin som utkom 2020, kretsar runt den här tiden. Uppväxten tillbringades i biblioteket, downtown Durham, där han för första gången kom i kontakt med Vogue. Leon Talley fantiserade om att träffa Pat Cleveland, en av tidningens första svarta modeller, men mest av allt fastnade han för tidningens skildring av en maskerad – Black and White Ball – som Truman Capote arrangerade på Plaza Hotel i New York hösten 1966. Det var en plats där ”bad things never happened”.
André Leon Talley blev besatt av Jackie Kennedy och den ledigt exklusiva klädstil som förknippades med såväl henne som de amerikanska Ivy Leauge-universiteten, och som också spreds via jazzskivor med Miles Davis och The Modern Jazz Quartet, liksom bland andra James Baldwin och Malcolm X. I denna närmast maniska stilstudie ingick också att bli en fullfjädrad frankofil, även om det innebar att läsa fransk litteratur på universitetsnivå (Leon Talley studerade bland annat svarta kvinnors påverkan på Charles Baudelaires författarskap).
Vägen från litteratur till mode var – som vanligt, höll jag på att skriva – ändå självklar. I mitten av sjuttiotalet blev André Leon Talley lärling åt Diana Vreeland, innan han gick vidare till att arbeta för bland annat Andy Warhol och Interview Magazine. Men det var på amerikanska Vogue, dit han kom 1983, som han hittade hem. Bortsett från en kort sejour i Paris under mitten av nittiotalet var han Vogue trogen under flertalet seniora positioner fram till 2013.
Det var också åren när Vogue gick från att bli en om än vida spridd modetidning till att bli en av världens mest inflytelserika varumärken. Den revolt som Anna Wintour – tillsammans med sin modechef Grace Coddington och André Leon Talley – ledde handlade om att förinta den rådande bilden av lyx. Kändisar (Madonna, Kim Basinger, prinsessan Diana) och lågprisjeans kombinerades med couture och high fashion, i direkt opposition med dåtidens konservativa anda. Resultatet blev en fullständig modeexplosion.
När Anna Wintour var färdig med sin närmast livslånga kollega kastade hon ut honom från Vogue 2013, utan märkbar nostalgisk tillstymmelse. Kanske lika bra: Vid det laget var Leon Talley så internaliserad i en statussuktande och kapitaldriven modeindustri – och globalt känd som bland annat stylist till familjen Obama och som domare i ”America's Next Top Model” – att barndomens drömmar om att skapa en luftficka där inget dåligt tilläts existera verkade ha lösts upp. Leon Talley drevs de sista åren in i något som liknade bitterhet.
I sina raraste stunder lyckades Vogue under åren med André Leon Talley skapa något som dels var djupt kapitalistiskt och på samma gång avantgarde. Bred konst som utan att tveka samtidigt pekade mot platsen längst bak i klassrummet och som uppmanade personen som befann sig där att lyfta blicken från golvet; det fanns en plats i världen även för den. Där hans enorma uppenbarelse en gång satt, längst fram vid catwalken, existerar bara ett hål.
