Kommentar:
”Andor” sätter fingret på upprorets sanna natur
Bild: Disney
Dagens ETC
Protester kommer sällan ur de stora ideologierna. De kommer istället ur den lilla människans förlust, som växer till en kraft som både kan spränga en dödsstjärna och störta en tyrann, skriver Martin Hansson som har sett Star Wars-serien Andor.
Det här är en kommentar.
Det är skribenten och inte
Dagens ETC
som står för åsikten.
Martin Hansson
Är med och driver podcasten Eld och rörelse, med fokus på militära konflikter och geopolitik – från ett vänsterperspektiv.
Jag tittar på den senaste delen av franchisen Star Wars. Även om jag som ung älskade berättelserna om jediriddare och deras kamp mot ondskan så har mitt intresse svalnat i takt med att nya spinoff-filmer och -serier släppts, men nu är jag fast igen.
I serien ”Andor” (Disney) får vi följa en arbetslös ung man från en obetydlig industriplanet, med en bedårande robot som följeslagare. Känns det bekant? Upplägget hade kunnat ge plats för ytterligare ett nostalgidrypande manus som efterapar George Lucas original. Att återupprepa samma hjältesaga gång på gång har varit kärnan i Disneys affärsidé sedan de köpte varumärket.
Men den här gången bryts mönstret. Den föräldralösa hjältens levnadsöde ekar istället i vår tid och lyckas sätta fingret på något som den här typen av berättelser annars misslyckas med.
Motstånd utan slut
För även om ”Andor” är en berättelse om det onda rymdimperiet och om rebellernas rättfärdiga kamp, så följer vi den inte i första hand genom ledare eller ideologers ögon. Istället får vi en inblick i vad upproret drar sin kraft ur. ”Andor” är en berättelse om trauman, sår och ressentiment. Om den nedtrycktes hat och förakt för sin förtryckare. Känslor som för vissa blir ett pacificerande självhat men som i några enstaka fall skapar motstånd. En typ av motstånd som inte har något slut. Där herrarnas fall är viktigare än den egna segern.
När serien ändå låter oss följa rebellernas politiska högdjur så förstärker det bara kontrasten. Deras kamp motiveras av medömkan och moral. Senatorn Mon Mothma uttrycker det som att hon utsätter sig för störst risk av alla. Trots att hon inte riskerar livhanken i attentat mot imperiet har hon rätt. Hon riskerar att förlora något.
Det som binder samman fotfolket i rebellerna är att de redan har gjort just detta, förlorat något. För ”Andor” är en berättelse om sår.
Känslokall nonchalans
Ursprungsbefolkning som blivit fördrivna från sin släkts marker för att göra platser åt industrier. Syskon som dödats av stormtrupper. Hela samhällen som gått under i imperiets vedergällningar för bristande lydnad. Det knivskarpa i berättelsen är att dessa fruktansvärda övergrepp inte har sin grund i samma starka känslor från imperiets företrädare, utan i motsatsen. De ressentimentskapande handlingarna görs med en känslokall nonchalans. Förtryckare bemödar sig inte ens att hata sina offer eftersom de inte fullt ut ser offrena som riktiga människor (eller rymdvarelser).
De lever i en annan verklighet, där imperiets tjänstemän betraktar sin plats på toppen som en sådan självklarhet att de inte ser fienderna de skapar runt omkring sig.
Kan inte blotta strupen
Parallellerna till vår egen värld är tydlig. Från USA:s BLM-uppror till upproret efter slöjmordet i Iran. Det spelar ingen roll vem som placerar knäet i ryggen som kväver din bror eller vem som håller i automatkarbinen som mördar din dotter. Du kommer hata den personen som gör det. Om staten skyddar mördaren så kommer du hata hela samhället. Ifall sådant händer systematiskt och om människor hittar vägar att komma samman med andra som har liknande sår, så kan det lilla individuella såret växa och bli kollektivt.
Demokratier tenderar att vara skickligare på att hantera rörelserna fredligt. De kan leda om kritiken, dämpa den, kapsla in den och få vreden att söka utlopp på ett kontrollerat sätt. Diktaturer har det svårare. De är låsta i sin makt och kan aldrig blotta strupen för kollektiv vrede. Ifall de börjar göra eftergifter så finns det alltid nya oförrätter som riskerar att blomma upp.
Auktoritära stater likt rymdimperiet ser därför våldet som sitt enda alternativ. De slår ner oroligheterna eftersom fullständig lydnad är det enda acceptabla. Vilket i sin tur skapar nya sår och begränsar upprorets repertoar av möjliga motståndshandlingar. Terrorism och inbördeskrig blir en naturlig konsekvens.
Kärnan är upplevd orättvisa
Vi vill gärna förstå protester, uppror och terrorism som ett resultat av ideologi eller religion. Att konfliktens kärna är formad av människors rationella beslut. Även om det är en viktig faktor så är varje upprors kärna de orättvisor som man upplevt.
Ibland leder det till landsomfattande protester, andra gånger till blodiga kravaller, men då och då sprängs en dödsstjärna och tyranner tvingas på fall.