Alice Bah Kuhnkes tid som kulturminister präglades av hårda strider kring själva definitionen av kultur och dess syfte. I ena ringhörna ABK själv och andra anhängare av kulturen som ett verktyg för att stärka demokrati och rättvisa genom att rikta pengarna mot sådant som ökade toleransen, och att arbeta mot rasism, sexism och homofobi. I den andra en brokig röra av nationalistiska SD-anhängare vars enda ledord för kulturen är ”svenskt”, kulturkonservativa med en klassisk syn på konst som ska stå över dagspolitiken och liberaler som menar att konstens frihet går före alla andra hänsyn

Det var infekterat. Även om kulturen står för en försvinnande liten det av statsbudgeten har den ett enormt symboliskt värde. I allt högre grad, när olika aspekter av identitet - vem man anses sig vara  - avgör vad man röster på i betydligt större utsträckning än klassanalyser.

Striden stod kring vad museerna ska ha för funktion, om teatern ska få uppvigla, vilka språk böckerna på biblioteken ska få vara på, vilken offentlig konst som ska få finnas, tonfallet uppskruvat till hysteri, på båda kanter. Som om själva livet stod på spel, och det gör det väl på sätt och vis om man upplever att grunden för ens existens, vem man är, är under hot.

In i getingboet kom då Lind och vänsterfolk hojtade ”kulturell appropiering” om hennes dreads medan högerfolk gick i brygga av lycka över att det fanns så många kulturkofteflummiga detaljer ur hennes liv att svinga som basebollträn mot hennes trovärdighet som kulturminister.

Hon skulle pulveriseras. Förmodligen för att inte våga sticka fram hakan på samma bestämda sätt som hennes företrädare gjort i frågor som retat de blåbruna allra mest.

Kulturministern må vara en person med begränsad reell makt, men hens symboliska betydelse är gigantiskt.

Med förbluffande stor värdighet stod Amanda Lind vänligt leende mitt i stormen. Hon gjorde inga spektakulära utspel, men steg för steg erövrade hon både branschens och folkets förtroende, just genom att stå stadigt medan stolarna flugit runt öronen på henne. Kulturkriget har pågått och avgörande värden stått på spel: som den konstnärliga friheten, rätten till det egna språket, ett oberoende public service.

Så kom den en pandemi och lamslog stora delar av kulturvärlden. Det var livsfarlig läge. Verksamheter som byggts på i årtionden hotade att falla samman och dö. På alla nivåer, från enmansorkestrar till operahus, garderobsgallerier till konsthallar. 

Även denna red trots allt Amanda Lind ut. Det tog en liten stund att reda ut hur stöden borde fördelas, men så här i backspegeln framstår det som begripligt och att det blev mest rätt i slutändan.

Amanda Lind har inte varit de stora åthävornas kulturminister. Hon har hållit sig undan den sortens infekterade konflikter som Alice Bah Kuhnkes konfronterande av den identitetspolitik-hatande högern frammanade. Men med tiden har jag allt mer börjat respektera hennes genuina kärlek till sitt ansvarsområde, inte minst det som rör yttrandefrihet. Rätten att säga och skriva och skapa det man vill är långt ifrån självklar, inte ens i Sverige där SD redan på lokal nivå gått in detaljstyrt kulturen. 

Då har det inte varit så dumt med en kulturminister som håller hårt i den svenska kulturpolitikens principer, som lågmält men envist förvaltar ett system byggt för att garantera att kulturen kan verka fritt, både från absurda krav på marknadsmässighet och från politikers klåfingriga idéer om vad som är god kultur.  

Kulturen har stått pall, trots allt, mot blåbruna vindar, mot virusangrepp, den reste sig igen denna höst och nu kör den. Det har vi trots allt rätt mycket Amanda Lind att tacka för. En förvaltare av något av det finaste vi har. Svensk kulturpolitik.