Under de sista åren av hennes liv var det omöjligt att skilja Stina Oscarson från sin sjukdom.
Varje gång man mötte hennes uppenbarelse, utmärglad till det outhärdligas gräns, var den enda tanke som gick att tänka hur det ens var möjligt att denna kropp fortfarande var vid liv.
Men vid liv var hon.
Hennes raska steg, vassa penna och ständiga vilja att debattera, trotsade den verklighet alla andra tyckte sig se.
Det var en trotsighet som definierade Stina Oscarsons liv i offentligheten.
Hon var på många sätt, i alla fall i sina egna ögon, ständigt motvalls.
När samhällsdebatten började kantra högerut var hon en av de första som kallade sig ”samtalsaktivister” och ”tog debatten” genom att intervjua extremhöger-företrädare som Katerina Janouch och Chang Frick. Det kulminerade när hon bjöd in antisemiten Jonas De Geer och nazisten Patrik Forsén till ett bibliotekssamtal.
Och även om resultaten var tveksamma verkade hennes vilja uppriktig: Hon ville verkligen ständigt tänka tvärtom.
Hon kunde till och med trotsa sig själv. Efter att ha skrivit ett kulturpolitiskt program om mångfaldsarbete åt Miljöpartiet bytte hon fot och argumenterande sen hårt mot alla såna ambitioner. Hedervärt nog kunde hon erkänna att hon faktiskt bytt åsikt.
Det var inte mycket jag höll med Stina Oscarson om. Som debattör möjliggjorde hon en politisk utveckling högerut i kulturlivet. Men hennes trots väckte ändå alltid respekt.
Hennes raska steg, vassa penna och ständiga vilja att debattera, trotsade den verklighet alla andra tyckte sig se
Samtidigt visste alla att Stina Oscarson snart skulle dö.
Hon blev en sorts Olle Ljungström för kulturlivet. En människa med målet inställt på sin egen undergång, vars omgivning aldrig lyckades konfrontera henne offentligt. På många sätt urtypen för en intellektuell. En sanningssägare, något av en helig dåre, vars utmärglade, anorektiska kropp kanske till och med bidrog till att hennes röst blev starkare.
Det går aldrig att ställa omgivningen till svars när en individ, riden av sjukdom, om det så är missbruk eller anorexia, målmedvetet utplånar sig själv.
Alla som haft liknande sjukdomar i sin närhet vet att det är en livsuppgift att försöka stoppa dem. En livsuppgift där man utan att begripa hur det går till pendlar mellan att möjliggöra sjukdomen och att tröstlöst, utan några som helst resultat, bekämpa den. Inte sällan under tårar.
Men även om kampen är tröstlös, så finns det inga skäl att uppmuntra sjukdomen.
När Stina Oscarson för knappa fem år sedan togs in för tvångsvård, lät Svenska Dagbladet henne argumentera för att det var var ett övergrepp mot henne som individ. Det blev för henne en politisk, ideologisk fråga. Inte en fråga om liv eller död.
När hon skrev om sin anorexia var det inte den trotsiga, envist utmanande tänkaren Stina Oscarson som satt bakom tangenterna. Det var sjukdomen som talade.
Den sjukdom som ständigt förringar allvaret, som försöker normalisera svälten och gör allt för att slå dödligheten i från sig.
Stina Oscarson kunde trotsa allt och alla, men inte sin egen sjukdom.
