Denna spaning från de sociala mediernas barndom får senare namnet ”Godwins lag”, ett begrepp som får många internetanvändare att tänka efter både en och två gånger innan de kallar sina meningsmotståndare för Mengele. I begreppet ligger nämligen att personen som använder sig av naziargumentet gör en orimlig jämförelse, och att en diskussion där en person kallar en annan för nazist inte kommer att leda någonstans. De flesta uttolkare av Godwins lag är därför överens om att den anklagande parten per automatik förlorar debatten.
Godwins lag har dock ett stort problem: ibland kan det vara högst relevant att göra jämförelser med nazismen. Tredje riket existerade inte i något historiskt vakuum. Antisemitism, rasism, och auktoritära regimer finns det fortfarande gott om, ibland tar de sig former som kan härledas från, eller jämföras med, Nazityskland. I dessa fall blir lagen en sköld som kan användas av den anklagade. Pratar man till exempel med en sverigedemokrat om hans partis nazistiska förflutna är det inte alls otroligt att han dunkar Godwin i huvudet på en – för att slippa svara på jobbiga frågor om varför hans partiledare gick med i en organisation som serverade hakkorskakor till klockan tre-fikat.
Ett tag var denna typ av argumentation så vanligt förekommande att man hade kunnat formulera en ny lag ungefär så här: ”alla diskussioner slutar för eller senare med att en gubbe med ’socialkonservativ’ i sin Twitter-bio utbrister GODWIN”.
På senare tid har dock Godwin fått konkurrens från ett annat begrepp. Ett som som används av alla sidor i debatten, ofta på rätt tvivelaktiga grunder.
Jag pratar om ”whataboutism”, och hur detta begrepp blivit något av en folksport i Sverige. För er som inte känner till ordet: whataboutism används för att beskriva det fenomen som uppstår när en person i en diskussion bemöter kritik genom att ta upp fel och brister hos personen den argumenterar med (eller den ideologi, det land eller den åsikt denne försvarar).
Lojalisterna kallar detta sätt att argumentera för ”whataboutery”, ett ord som när det sprids över världen kommer att förvandlas till whataboutism
Syftet är att få sin motståndare att framstå som en hycklare och på så sätt släta över kritiken mot sidan man själv företräder.
Ordet härstammar från 1970-talet och den blodiga konflikten på Nordirland. När lojalisterna (de som vill att området ska fortsätta tillhöra Storbritannien) anklagar republikanerna (de som vill att Nordirland ska införlivas med resten av Irland) för terrorism brukar dessa ta upp krigsbrott begångna av lojalisterna själva, samt de brittiska trupper som är stationerade på ön. Lojalisterna kallar detta sätt att argumentera för ”whataboutery”, ett ord som när det sprids över världen kommer att förvandlas till whataboutism.
Själva förfarandet går dock betydligt längre tillbaka än så. Uttrycket tu quoque är latin för ”du också”, och är ett begrepp som använts inom retoriken åtminstone sedan 1600-talet. Innebörden är den samma.
Sverige får sin första stora whataboutism-debatt på 1950-talet, när USA-vänner som Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg kritiserar andra svenska författare för att inte bry sig om sovjetiska krigsbrott. Dessa svarar då att USA minsann är lika goda kålsupare. I Sverige börjar argumentationsmetoden därför att kallas ”kålsuparteori”, ett uttryck som än idag används, framför allt i diskussioner om Ryssland och USA.
Såväl tu quoque-argument som kålsuparteori och whataboutism har – förutom det faktum att de betyder samma sak – gemensamt att de av retorikexperter avfärdas som argumentationsfel. Retorikerna menar att whataboutisten genom sitt förfarande begår ett logiskt fel, eftersom kritiken mot denne, eller det den representerar, inte blir mer eller mindre legitim beroende på vad den andra parten har gjort eller inte gjort.
Precis som i fallet med Godwins lag finns det dock stora problem med detta synsätt. I fallet med whataboutism handlar det framför allt om att det används när det egentligen inte är applicerbart.
Ta Frida Stranne som exempel. Hon är forskare med inriktning på amerikansk utrikespolitik och förmodligen den som under det senaste året flest gånger anklagats för whataboutism. Varför? För att hon påpekat det faktum att de krigsbrott Ryssland just nu begår i Ukraina under de senaste 100 åren begåtts även av USA. För att hon satt invasionen i kontext genom att prata om Natos expansion och amerikanska hökars vilja att sedan murens fall göra Ryssland så svagt som möjligt.
För dessa saker har hon i flera av Sveriges största tidningar, av intellektuella som Göran Rosenberg, Fredrik Ekelund/Marisol M och Hynek Pallas, anklagats för att med kålsuparteori gå i Putins ledband.
Man kan tycka vad man vill om Strannes åsikter om USA och geopolitik. Men syftet med whataboutism är att släta över kritik mot sidan man själv föreräder. Ingenting i det Stranne säger tyder på att hon skulle stå på Putins sida i konflikten. Tvärtom, gång på gång upprepar hon saker som ”Rysslands krig mot Ukraina är vettvilligt och fruktansvärt” (Aftonbladet, 7/4, 2022) och ”Rysslands invasion är ett brott mot folkrätten” (DN, 2/6). Att hävda att hon egentligen skulle tycka något annat – bara för att hon också vill prata om USA:s brott mot mänskligheten – är att begå ett annat argumentationsfel, det är att göra en halmgubbe.
Om det är whataboutism att vilja sätta saker i perspektiv, att bredda diskussioner och erkänna att världen består av komplexa orsakssamband, då borde alla vara whataboutister.
Håller du inte med är du nazist!
