Det handlade inte om sexuell frihet, utan om patriarkala maktordningar som inte är lika självklara idag. Händelserna i Visby visar det – liksom metoo som också har rört upp stormar på senare år.
Mina sekulära vänner tror att biskopen i Visby avkragades för att han brutit äktenskapslöftet. Jag klandrar dem inte. Även vi vanliga församlingsmedlemmar, utan tjänst i kyrkan, tänker på bröllop när någon säger ”vigningslöften” och då blir man självklart upprörd. Får en biskop inte vara otrogen för då ryker kragen? Vill kyrkan ha nolltolerans mot otrohet? Är de inte kloka? Ska vi tillbaka till medeltiden?
Men prästvigningslöften är något annat än äktenskapslöften. En präst ska ”leva öppen för människors behov […] Med trohet och klokhet förmedla förlåtelse, tröst och hopp, ge själavård och utrusta för vittnesbörd och tjänst i världen. Prästen är församlingens tjänare och samtidigt en herde för församlingen.” Så står det i kyrkoordningen. ”Prästens uppdrag i vigningstjänsten gäller prästens hela liv, både inom och utom tjänsten.”
Det låter kanske luddigt. Men den som vigs till präst efter lång utbildning vet exakt vad vigningslöftena konkret förpliktigar till, och en biskop vet det bäst av alla. När en prästkandidat fullgjort sin utbildning beslutar biskopen om hen får prästvigas. Inför biskopen avlägger präster och diakoner sina vigningslöften. Det kräver ömsesidigt förtroende.
Biskopen förlorar förtroende om han inte är pålitlig i sin tjänst, om han ljuger på jobbet för att skydda egna intressen – om han kort sagt inte beter sig som präster har lovat att de ska.
I den sekulära världen får man inte sparken för otrohet. Men en professor riskerar sin tjänst om han år ut och år in har en affär med sin doktorand – en affär som påverkar och söndrar arbetet på institutionen – och likt biskopen i Visby inte lyssnar på kolleger när de försöker förklara vad som inte fungerar.
Inte heller svenska biskopar avkragas för otrohet. Men en biskop kan avkragas om otrohet – eller något annat i det personliga livet – hanteras så att människor han ska vägleda i tjänsten tappar tilliten till hans omdöme.
En biskop ska vara en person som andra kan lita på som på klippan. Det kräver mycket av en människa. Alla är inte bishop material.
Många nu tycker att kyrkan är dålig på att förlåta. Men man förlåter inte makthavare genom att de slipper ta ansvar. Vi måste ta konsekvenserna av saker vi gör. Det gäller alla, inom och utom kyrkan.
Men arbetssätten då? Kan en person verkligen sparkas så här? Ja, om han är biskop, och alla som blir biskopar vet det. Biskop är inte en chefstjänst man söker. Man väljs till biskop. Det är ett förtroendeuppdrag. I den tidiga kyrkan, sägs det, sprang folk som valdes till biskopar i väg och gömde sig i öknen. De ville inte. Ansvaret kändes övermäktigt.
I dag har en biskop hög lön och prestige och inte bara plikter, så det är lättare att tacka ja. Men biskopen i Visby hade chansen att inse själv när kolleger och överordnade försökte tala honom tillrätta, att han inte var bishop material. Han hade kunnat gå självmant. Då hade han sluppit avkragning.
Hans ärende hade inte behövt hamna i biskoparnas ansvarsnämnd. Den nämnden har alltför trubbiga verktyg. De kan lägga ner ett ärende eller avkraga den som anmälts. Några andra alternativ finns inte. Gissningsvis kommer det att bli ändring. Det behövs mellansteg.
Många byter jobb när kärlekslivet och arbetet blir omöjliga att förena. De är inte biskopar, bara människor. Det är förstås en biskop också. Men hans tjänst är inte till för honom. Han är till för tjänsten. Det kan låta förlegat, i en tid när min karriär förväntas vara till för mig. Men jag blir glad när det faktiskt gäller.
