I några skärmdumpar som hans ex-flickvän, surfaren Sarah Brady, publicerade på Instagram skriver han att han inte vill att hon umgås med män eller lägger upp lättklädda bilder på sociala medier.
Men vad debatten har kommit att handla om är Hills språkbruk. Hur han legitimerade sitt kontrollbehov med uttryck han lärt sig under sina terapisessioner med den jungianske psykologen Phil Stutz, som Hill dessutom förvandlade till en Netflix-dokumentär (”Stutz”, 2022).
Internet började pyra. Och polariseras. Dåligt maskerad misogyni från Jonah Hill? Osnyggt av Sarah Brady att dela deras privata sms på sociala medier?
Jag tycker båda delarna.
Fenomenet ”therapy speak”, terapisnack började trenda. Debatten, där kvinnor säger sig känna igen språkbruket och hur det har använts mot dem, har lämnat Hill och Brady bakom sig. Den har allt mer börjat handla om hur en modern man kan gå i terapi och visa sig emotionellt tillgänglig samtidigt som han missbrukar det och på så vis upprätthåller misogyna strukturer. På så sätt är det inget nytt under solen – den förtryckande mannen har bara hittat på nya, mer dolda, mer progressiva sätt att förtrycka.
Men debatten om språkbruket har levt vidare.
Det uppstår alltid en liten lägereld runt bordet när man börjar prata om antidepp med vänner och bekanta i Stockholms innerstad. Det är inte ens utlämnande längre, det bara är. Och som kille får man kanske lite mer, eller åtminstone en annan, bekräftelse än tjejerna när man berättar att man minsann också poppar piller för att vardagen ska gå lite lättare.
Det finns en statistisk rimlighet i det. 2020 hämtade 695 000 kvinnor ut antidepressiva läkemedel minst en gång i Sverige, jämfört med 372 000 män (källa: Socialstyrelsen). Det är helt enkelt är olika normaliserat bland män och kvinnor.
Men i en kommentar skriver min Dagens ETC-kollega Clara Lee Lundberg: ”Det finns en gyllene princip i patriarkatet som aldrig upphör att förvåna mig; saker som kvinnor har gjort i alla tider, som att laga mat, ta hand om barn och prata känslor, får alltid ofelbart högre status och anses mer intressant när män börjar göra det.”
Jag menar att Jonah Hills nyfunna språkbruk och terapisjälvförtroende, som han använde förtryckande och kontrollerande, är intressant för att han uppvisar misogyni med ett mer kvinnligt språkbruk. Det handlar inte om status.
”Det vore klädsamt om ni kunde ligga lite lågt med alla nya begrepp ni har lärt er, och absolut inte använda dem för att manipulera personer i er närhet” skriver Clara om männen som lärt sig ”tjejsnacka”.
Givetvis är det så. Det är bara ett grundläggande, mellanmänskligt beteende att inte manipulera sin omgivning.
Men att använda begreppen, själva ”terapisnacket”, är fortfarande kvinnornas hemmaplan. Inte för att de nödvändigtvis använder det manipulativt, utan för att de är bättre på att vara öppna och självrannsakande inför sitt mående. Men också för att kvinnor ger mer legitimitet till sitt mående och därför använder det för att sätta gränser.
Vad man gör med insikterna om sig själv – om man vill utnyttja dem för att få omgivningen att anpassa sig eller om man faktiskt vågar gå in i sig själv och möta monstret – är inte en genusfråga.
Det finns fortfarande mer socialt utrymme för tjejer att framstå som sköra, mer hjälplösa. Därmed finns det större utrymme för dem att sätta gränser gentemot omgivningen med sitt mående som argument. Det är okej för dem att berätta vad som gör dem otrygga. Och det gör de. På samma sätt har killar mer utrymme att ställa sig utanför samtalet.
Även i mina kompisrelationer är det tydligt att tjejer låter sitt mående få mer agens än vad killar gör. Det kan vara ärligt och fint, men det kan också vara ett sätt att slippa göra saker man inte vill.
I grund och botten måste det vara okej. Men jag tror att man måste kunna ifrågasätta dessa gränser, kille som tjej. Män behöver snarare bli bättre på att uttrycka hur deras vilja är en följd av deras mående. Det är inte manipulation, det är självinsikt och något så pompöst som personlig utveckling.
Att diskutera män som vältrar sig i sina egna problem och missbrukar dem blir kontraproduktivt när det sker på en arena där kvinnorna är bättre och fler.
Och argumentationen kring ”terapisnack” förutsätter således att mannen ska förbli mer stoisk, mer rationell. Kanske är det okej, men mannen som låter som en kvinna för att han har skaffat sig lite bättre självinsikt blir ”damned if you do, damned you don’t” – för att använda ett klassiskt citat ur feministiska kretsar.
Det handlar inte om huruvida någon är manipulativ eller inte. Det handlar om att samma kulturella medelklass som har fört in terapisnacket i vardagen nu problematiserar det som en fråga om kön, när det är en fråga om en kollektiv förlåtelse inför bristande självinsikt, man upplever som välsignad av ens terapeut.
Elina Pahnke skriver träffsäkert i Aftonbladet om hur terapisoffan blivit ett kapitalistiskt projekt för personlig tillväxt. Ett individualistiskt karaktärsbygge under parollen ”du är inte mer intressant än din mest spännande diagnos”.
För aldrig ska ens mående ifrågasättas av ens vänner – gud förbjude – och det förstärker berättelsen man väljer att berätta om sig själv.
Terapisnack eller ej, man eller kvinna, så tycks ingen vara mer intressant än sina psykiska kuriositeter och när karaktärsbygget sker så nära ens osäkerheter kommer utkomsten också att vara tveeggad, kanske till och med osund.
Din personlighet är dina neuroser och därför vill du inte helt bli av med dem. Om det ska vara så måste även männen få vara med i tjejsnacket.
